Hästutflykt!

Idag har Eikar och jag varit på utflykt, min make var i och för sig också med som chaufför. Tidigt i morse åkte vi till stallet, kopplade släp och förberedde herr gul för att ut och åka.

Under förberedelserna slogs jag lite med nervosisteten, vi har vad jag minns inte åkt någon lika lång tur sedan han blev sådär rädd. Oron var naturligtvis obefogad, han både gick in och stod snällt den ungefär 45 minuter långa resan.

Var vi åkte? Jo till min vän Åsa och hennes Robson vid Angarn i Vallentuna. Där finns det såhär mysiga ridvägar:

En härlig,  befriande start på en ledig helg. 

Förändringens tid?

Kanske är det förändringens tid nu. Det är i alla fall hög tid att försöka hitta en annan bana.
Något måste i vart fall göras och jag hoppas på några starka vindbyar som blåser mig framåt och in i något riktigt bra.

Många runt omkring mig upplever förändringar som lite svåra och framförallt läskiga. De tvekar, och är inte säkra på om de vågar ta steget. Jag känner inte ritkigt så. När jag väl kommit fram till att jag vill ha en förändring börjar jag genast ta steg för att försöka åstadkomma den.
 Då de första stegen tagits ökar jag ofta gradvis takten vilket är precis vad jag börjat göra nu. jag är beslutsam, jag känner hoppet och det räcker förhoppnignsvis för att ett par byar av medvind ska hitta mig snart.

Min guldgula härliga hästvän då? Jo, han har lite överskott av vårenergi och har gett mig ett par tuffa veckor. När man är pigg så blir man spänd, och när man blir spänd så påverkas takt, tempo och min sits lite negativt.
Efter en hjälpande hand först från en stallvän och sedan min härliga tränare så lossnade det till sist.
Igår red vi ett lugnt och trevligt pass på tränsbett på utebanan.

Jag känner mig laddad med en antydan till de bekanta tävlingsnerverna. I år verkar det bli tävling även på lång bana. Läskigt men inte så lite spännande.

Turbogul i bilder och film :)

Jag och Eikar på kandar

Jessie och Eikar

Liten film med mig och Eikar som övar med kandaret:

Facebook-fri

Idag gjorde jag det. Jag deaktiverade jag mitt facebook-konto.
Planen är att prova en vecka, helst längre eller för alltid om det känns bra.

Orasken bakom? Många undersöknignar visar att facebook leder till allt mer stress. Att vi ständigt har de sociala medierna med oss leder till att vi ständigt villv ara uppkopplade. Naturligtvis kan det även ge mycket positiv energi men jag har börjat undra om inte nackdelarna överväger.

Flera gånger har jag suttit i tv-soffan och irriterat mig på människors fjantiga statusrader och dåligt dolda undertexter. De som jag verkligen vill behålla kontakten med pratar jag ju med även på andra platser.
Är det inte bättre att kommunicera i verkligheten

Jag finns dessutom på många andra ställen, bloggen, Bukefalos, mail/MSN och nu senast bestämde jag mig för att prova på twitter.

Om ni vill veta mer om bakgrunden och tankarna bakom att jag väljer att ställa mig utanför facebookgemenskapen så skrev jag om det en dag i november:
http://www.loorlady.blogspot.com/2011/11/sociala-medier.html

Ull-prinsessan!

Idag bar det av till Vattholmatrakten för att befria lilla Sessan från sin varma vinterpäls.

Ullponny:

Halvvägs till slimmad sportponny:

Sportponny:

Skönt att få rulla efteråt:

Hagkompis Flisan:

En redan härlig dag avrundades sedan med att lyckas tima min egen hemkomst precis samtidigt med maken. Efter ett halvt klädombyte till annan jacka och torra strumpor så åkte vi vidare ut till stallet för att göra årets första lastträning av min gula stjärna.

Han gick in i transporten och stod så fint som om han aldrig gjort annat. Han verkar inte alls rädd för att åka längre och det är så underbart skönt.