Avskrivning....

Jag tror jag behöver ventilera lite nu och hoppas att om man sätter ord på sina tankar så kommer det att kännas bättre. Om jag formulerar känslorna i ord så hoppas jag att det försvinner ur tankesystemet.

Det är mycket som snurrar. Först och främst är jobbet just nu en stor belastning och det känns lite halvt hopplöst. Det har varit en lång uppförsbacke nu under höst-vnter, där lutningen har varierat från tvärbränt till sluttning olika dagar. Arbetsbelastningen är väldigt hög och det känns väldigt jobbigt att man inte räcker till. Vi hinner bara ta tag i det mest akuta medan andra saker som också är viktiga och ska göras blir lidande. Efteråt kommer en kollega och löser av som också bara hinner fokusera på det akuta, det vill säga tågen som går NU, det som händer om två timmar får vänta. Ideliga akutlösningar sliter mer än jag någonsin kunnat tro.

Jag söker mest styrka i tanken om att jag inte är ensam om att känna så, försöker hämta kraft i kollegorna lite uppgivna sinnesstämning på så vis att jag då ser det som något slags erkännande. Det är inte jag som är vek och tål stressen dåligt. Det är fler som känner att de inte räcker till.
En annan sak man hämtar styrka i att vi har två nyanställda som börjar på schema om ett par månader. Det nya schemat kommer innebära en högre bemanning men som jag förstår ska även en omfördelning av arbetsuppgifterna göras. Mer om detta hoppas vi få veta på ett möte framöver.

Jag känner mig också lite besviken över stor del av min vän-/bekantskapskrets, utan att gå in på detaljer så får vissa av dem mig att känna mig totalt oviktig.

Jag vill också passa på att ge en hyllning till min mamma. Mammor kan vara fantastiska. Kan man av olika orsaker inte prata med någon annan kan ringer man mamma. En fast punkt som alltid är på min sida som aldrig är oengagerad, som försöker muntra upp, som hjälper mig att stöta och blöta. Om hon inte skulle svara eller ha tid just då så ringer hon ALLTID upp oftast inom en timme.

Bara för att få även det ur kroppen så nominerar jag två knäppa bilister i kategorin "dagens otåligaste och trafikfarligaste".
Jag kör ju min "moto" till och från stallet varje dag. Har dubbade däck och kan köra någonstans mellan 35-40 i detta väglag. Då väggrenarna inte är plogade eller saltade kan jag itne gå åt sidan för bilister ens där det finns plats. Men det är tydligen helt okej att köra upp precis bakom mig, blinka med helljuset i min backspegel frenetiskt trots att man har mötande trafik som man bländar och hänga sig på tutan sedan när man väl kan passera.
Vem är trafikfarlig?
Jag som kör efter väglag och gör det som är möjligt att underlätta omkörning eller han som bländar mötande, får mig att fokusera endast i backspegeln på hans blinkande samt kör alldeles för nära?

För att säga något positivt så sträckte ponnyn och jag ut i galopp i sommarhagen idag. Jisses vad det gick undan. Lite väl fort i början när han var överladdad men mysigt var det.