Anspänning

Nu har den börjat, den krypande känslan. Det svaga obehaget.
Känslan av att något man fokuserar på och försöker förbereda sig för närmar sig.
I helgen är det tävling. Det skulle varit båda dagarna med en start om dagen, men på grund av få anmälningar har de slagit ihop det till endast söndagen.

Jag försöker just bestämma om det ändå blir två starter, samma dag eller om jag bara deltar i ena grenen. Just nu lutar det åt en gren.Ska fundera tills i morgon kväll innan jag tar det beslutet.

Åter till fokus och sakta analkallande nervositet. Tänk att det ska kännas så varje gång. En krypande obehagskänsla som smyger sig på, som ökar dag för dag fram emot helgen. Lär man sig aldrig att det inte är farligt?

Denna känsla varvas med ett ökat fokus på förberedelser. De sita dagarna är det mycket som ska fixas, utrustning tvättas, hästen ryktar extra noga. Allt måste vara i toppskick.

Kvällen innan har jag svårt att somna, tävlingsdagens morgon svårt att äta och nervös så att jag helst vill gömma mig och glömma allt vad tävling heter.
När jag väl sitter upp och rider in på banan brukar den värsta nervositeten blåsa bort och fokuset tar över.
Jag längtar dit, det är så skönt efteråt när anspänningen släpper, när jag vet att vi gjort vad vi kan. Förhoppningsvis ger resultatet direkt mersmak, men om inte brukar det vara ännu mer utvecklande när den värsta besvikelsen väl lagt sig.