Livrädd och underbara vänner!

Gårdagen blev en dag som jag kommer att minnas mycket länge. Tyvärr inte på ett positivt sätt.
Jag var laddad, glad och lite smånervös inför årets första riktigt träningshelg. Lastningen gick ganska bra, möjligen var E något mer på tårna än vanligt. Det var inte speciellt mycket och jag reagerade på det först i efterhand. Tyvärr var det något som inte stämde bak i släpet, E verkade lite orolig från start. Vi stannade, kollade och bedömde att det inte var värre än att vi kunde fortsätta. Efter en stund eskalerade hans oro till ren skär panik. Vi stannade så fort tillfälle gavs och försökte lugna så gott det gick.

Vände hemåt och den hemresan, oron och rädslan var det absoult värsta jag varit med om i mitt hästliv. Att behöva stänga och åka bit för bit med pauser endast för att kolla att han stod som han skulle och släpet var helt. Aldrig har ett några mil känts så långa och hela tiden var jag livrädd för att han skulle skada sig illa.
Vi måste haft en skyddsängel (eller många) med oss eftersom E endast hade småsår.
Det blev såklart ingen träning och blir så inte idag heller även om vi ska lasta honom bara för att ge mat där inne senare idag så han får en positiv upplevelse av släpet så snart som möjligt.

Mitt i krisen och med alla tankar som bara snurrar är mina vänner underbara. De lyssnar, de stöttar, de lugnar och peppar. En av alla de underbara vännerna lånar dessutom ut sin gamla gentlemannahäst och kör dit den till dagens träningspass så att jag får något annat att tänka på. desutom får jag ändå ut något av den betalda lektionen för tränaren. Han är mycket pedagogisk och får mig att koncentrera mig och känna att jag lyckas med något oavsett hur det går. Lite spännande känns också¨att jag ger mig på det med en häst jag bara ridit ett par gånger.