En olycka kommer sällan ensam?

Det ovanstående tycks vara närmast en naturlag. Att jobbiga händelser liksom klumpar ihop sig på en kort tidsperiod. Nu menar jag inte vardagliga småsaker utan istället lite chockartade upplevelser som kanske orsakat skador, stor oro eller något anant omvälvande.

Jag tycker egentligen inte om synsättet att olyckorna inte kommer ensamma. I många fall tror jag det kan vara att man för varje sak som händer blir gradvis mer stressad och vart efter tiden och händelserna går så blir något som tidigare mest kanske varit irriterande eller orsakat att jag blev ledsen och orolig till något som knappt känns överstigligt.

Naturligtvis finns det också undantag, det finns kortare tidsperioder där händelserna går sannolikheten till trots. Som tur är förekommer det inte speciellt ofta. När det väl gör det är det bara försöka hitta styrka att verkligen tro på att det ordnar sig och hantera sakerna en i sänder. När man är mitt i det är det väldigt svårt, men när väl det akuta lagt sig och den värsta oron klingar av så känns det inte alls lika farligt.
Nästa steg blir att lära mig känna tryggheten i att det ordnar sig även när jag är mitt i händelserna.