Emotionell

Jag har mer än en gång beskrivit mig själv som känslomänniska, jag har mer än en gång blivit beskriven av andra personer som känslomänniska.
Om jag vore en häst skulle jag förmodligen hamnat i kategorin nervig.

Vaddå? Alla personer har väl känslor, alla reagerar väl på glädje och sorg?

Ett motsatsord brukar sägas vara förnuftsmänniska. Då relaterar man till att en känslomänniska går mer på den så kallade magkänslan än och en förnuftsmänniska på tankeanalyser när de fattar olika beslut.
Angående just den beskrivningen är jag kluven. Jag tycker också om att analysera och tänka logiskt på saker innan jag fattar beslut. Däremot är det möjligt att den sammantagna känslan kan väga över om det är dött lopp mellan två alternativ.

Vad är det då som gör att jag känner mig mer emotionell än andra?
Det är att det verkar som att känslorna har en direktlinje, att en känsla kan skapa en reaktion nästan lika stark och snabb som en reflex.
Det kan säkerligen (ibland) för de av andra kategorier verka som man inte klarar att hanterna sina känslor alls. Att man någon gång borde mogna och bli lugnare. Jag kan förstå det och håller delvis med, men det kanske vi redan har?
Vi har lärt oss att bromsa något som är lika snabbt som en reflex. Lärt oss att leda om en stor flods vatten så att det bara blir några rännilar kvar.

Av de flesta möts vi dock med acceptans och till och med glädje över att vi vågar visa vårt riktiga jag.
De ser oss som just det vi är och uppskattar att få dela den fantastiska glädje vi kan känna och sprida. Likaså står de vid vår sida, ger en stöttande kram när våra negativa känslor är för starka.

Visst finns det gånger då man är trött på att regera så strarkt, men ändå skulle jag inte vilja byta om det gick.
Det är så underbart att få vara mig själv!