När man talar om..

Ja, när man talar om trollen brukar de dyka upp.
Nu talade jag ju om ett antal personer (eller en kategori av människor) i föregående inlägg.

En av de vännerna som jag haft en känsla av har prioriterat ned mig, hört av sig dåligt och inte känts ja som en riktig vän på mer än ett halvår ringde igår. det var så trevligt att prata med henne och naturligtvis fanns det en förklaring på att hon varit ovanligt dålig på att höra av sig. Det finns väl alltid en anledning, sedan beror det ju på vad man gör av det sedan.
Hur fortsättningen kommer att bli och så. var man dålig på att höra av sig, eller svara på försök att ta kontakt har man kanske kommit ännu mer ur vanan efter en sådan här lång period. hur man nu kan göra det? Jag upplever det tyvärr så. Att min vänskap är en vana man lätt tar sig ur. Vana eller ovana undrar man du?
Hoppas det blir bättre nu, hennes samtal fick mig att redan nu fundera på att åka ned och hälsa på, ska göra det ganska snart om kontakten blir bättre.

Det finns få gånger det är så skönt att vara på väg hem som en måndag morgon. Efter en helgs nattjobbande är det något rofyllt och lite skadeglatt i att var apå väg hem när det är så många som är på väg till sitt jobb och en ny arbetsvecka.
Att veta att man gjort sitt för några dagar.

Handleden läker, batterierna av engagemang börjar återladdas och längtan efter att kunna göra alltig helt obehindrat utan att känna ens de små sviterna av vurpan kommer travandes. Längtan efter att göra lite tunga saker utan att behöva fundera vilken jag tar i med.
Längtan efter att fotografera, vrida och vända kameran för bra vinklar och hem och analysera resultatet. Fotografering blir nog väldigt snart. Kameran kan jag nog hantera obenhindrat nu. Det kommer nya bilder snart, på vad får bli en glad överrakning