En vilsen and..

När jag körde min moto öven en lång bro på vägen hem från stallet idag såg jag en för den vägen en något ovanlig syn. Där på bron som går ganska högt över vattnet och har ganska höga gallerräcken virrade en stackars and fram och tillbaka på mellan körbanor och väggren. Den verkade liksom förvirrad, och jag kände mig tvungen att stanna på väggrenen då det är en relativt hårt trafikerad väg. Jag vände så fort trafiken tillät och såg då litet längre bort vid slutet av bron att det låg en precis nyligen påkörd and på vägen.

Anden som verkade så förvirrad hade alltså precis sett sin artfrände bli påkörd och kanske undkommit bara med en hårsmån själv, bitarna föll nu på plats, den var såklart chockad, jag stannade moton klev av och närmade mig sakta anden som visade sig vara ganska skygg. I och med att jag gick på väggrenen verkade också bilisterna sakta ned, skärpte sin uppmärksamet och efter en liten försiktig vallning av anden från min sida insåg den vackra honan att den bästa utvägen var att tränga sig emellan två av pinnarna i gallerräcket och flyga ned mot Mälarens vatten.

Detta fick mig att fundera lite kring hur djur upplever känslor som skräck och chock, det var för mig helt solklart att anden på något sätt var chockad, men kände den sorg? Stress över situationen? Rädsla för att gå samma öde till mötes som sin artfrände? Ja, antagligen men det jag tror kan skilja från människan är möjligen minne, förmåga och tillvägagånssätt för att bearbeta en sådan händelse. Kommer anden känna obehag bara av att vara på en liknande bro igen? Glömmer de kvickt händelsen? Har de ens ett behov av att bearbeta på något sätt eller accepterar de det som en del av naturen och livet?

Tänk om man kunde få vara ett djur för en dag, bara för att få förståelse för deras tankegångar. Då skule jag nog vilja vara en häst såklart, näst efter det kommer nog någon sorts andfågel.

Flyg väl min vän!