Järnvägsspår

Ja, det är titeln på ett av flera guldkorn i Winnerbäcks nya album som släpptes idag.
Hans låtar är alltid trevlig lyssning och det känns som texterna griper tag i mig och på något märkligt sätt lugnar. Även låtarna fungerar bra för mig året runt har jag en särskild Winnerbäcksperiod varje höst när jag verkligen uppskattar hans låtar och det lugn och sinnesro de skänker mig för en stund.

Tidigare idag funderade jag på vänskap och hur man finns där för någon utan att tränga sig på. Också på att ge och framförallt våga prata av sig utan att behöva känna att känna att man kräver för mycket.
Jag har ofta känslan av att jag värderar vänskapen högre än den jag har/haft den med. Några kontakter är tappade för att den jag haft dem med helt enkelt slutat höra av sig eller verkat oengagerad de få gånger man hörts. På sistone känner jag också blivit sämre på att ta kontakt när det gått en tid eftersom jag inte vill vara den som jagar om de inte längre har något intresse. Hur håller man då liv i en vänskap?
Hur mycket är det lagom att visa att man bryr sig?

Jag känner mig ganska rådvill. En vän som haft det lite svårt en period har tidigare efter något påtryckande från mig om hur det egentligen är sagt sig inte orka med mer än lite sporadisk kontakt.
Nu har denna person berättat att det lagts ytterligare last på dennes börda men inte mycket mer än så.
Hur visar jag att jag verkligen bryr mig (mer än det jag direkt sa). Hur hör jag av mig utan att tränga på och på så vis stöta bort?
Ur dessa tankar kommer också tankar om varför jag inte kan släppa hur de har det. Min önskan och mitt hopp är ju ändå att de vet att jag finns om det behövs.

Det vore väl trevligt att ses ibland eller ha annan kontakt om tiden är knapp. Att få veta hur de har det ibland. Vara den vän de ringer och berättar om det hänt något speciellt kul (eller tråkigt).

Hur vet man vad som är lagom? Hur slutar man bry sig för mycket?