Gå inte över ån efter vatten...

Nej, det ska man då rakt inte göra.

Det bästa alternativet av dem som ges är förvånansvärt ofta precis i närheten av mig. Jag träffar ofta vad jag tycker är rätt bland något av det allra första jag tittar på. Och eftersom man absolut ska se sig omkring så göär jag naturligtvis det. Jag åker längre bort och tittar mer, bara för att återvända till det där fina jag såg alldeles nära.

Bra saker hittar mig helt enkelt? Eller kanske mer riktigt jag hittar dem genom att lyfta på varenda sten och kolla om det ligger något bra dör under?

Ett exempel: Min fina guldgula, han hittade jag ju bara ett par mil hemifrån hos det första stället där jag startade mitt hästletande. Han var förvisso inte den första hästen jag provade på det stället. Men ändå!

Jag har ett annat exempel på gång nu också, men det tänker jag hemlighålla 1-2 dagar till, här avslöjas inget förrän allt gått i lås.

Just detta, påminnelsen om att det ofta finns en guldgruva finns att upptäcka närmare än jag anar är väldigt härlig. Den lyfter mig förbi tvivel, stärker mig, rätar upp min rygg lite och skickar mig rakryggad mot vidare äventyr.

En del skulle säga att det har att göra med karma och kanske är det så? Jag tog ju faktiskt hand om den där mobiltelefonen i torsdags och hjälpte killen som tappat den att få den tillbaka. Och så i fredags, direkt så konstaterar jag att det var guld som glimmade där borta i skogen.