Halvfart?

Jag har i flera dagar haft en märklig känsla i mig.
Ett av symptomen är en lite märklig matthet i mina känslor. Som om de vore lite dämpade. Tyvärr märks detta tydligast på de positiva känslorna. Jag tycker att är glad i grundläget, men ändå så ger det positiva inte riktigt den där sprudlande energin jag är van vid.

En annan är känslan av att hjärnan liksom är delvis avslagen. Tankarna flyter långsammare och reaktionsförmågan är inte vad den borde vara i alla situationer. Det märks tydligast på att Klant-Cattis tittar fram lite för tydligt emellanåt. Ett av dagens exempel är att jag lyckades radera tre bilder när jag skulle redigera dem. Gårdagens värsta exempel var att ge kamerväskan en ordentlig smäll. Hur mycket jag spiller och tappar småsaker får ni själva gissa.

Kanske är anledningen att jag börjat slappna av på min semester? Jag upplever mig alltså inte trött i kroppen eller i speciellt behov av vila. En efterreaktion på eventuell stress arbetet haft med sig? En tidig reaktion på ljusbristen som tycks påverka min kropp varje höst?

Teorier någon?

Angående investeringen i tidigare inlägg så gick allt i lås. Med risk att upplevas som tjatig hos de som följer mig på sociala communitys så ger jag er en bild även här. Bilder invändigt får ni som vill se dem vänta ytterligare någon dag på. Det var nämligen just de jag råkade radera tidigare.

Min, bara MIN hästtransport

Ridningen idag innebar rolig träning. Nämligen paraplyträning.

Många av er kanske har varit på en utomhustävling där det plötsligt börjat spöregna. I somras när jag var på fjordhäst SM hände nämligen just det. En plötslig störtskur. Folk rotade fram regnjackor och paraplyer.

Hästarna tyckte alla fäger och prassel var konstigt. DET ska jag öva på tänkte jag. Självklart så är en övning på hemmaplan inte alls någon garanti för att det går bra på en främmande plats.

Sagt och gjort, C och T beväpnade sig med två illgröna paraplyer. De ställde sig först utanför banan några meter ifrån och fällde upp ett och ett lite långsamt. Den guldgula kostaterade att ja det stod någon där men kastade inte mer än en blick på dem. Inga sidosprång, ingen störning i koncentrationen utan fortsatte arbeta i fin form. Till slut så smällde de upp paraplyerna, viftade med dem som barn brukar göra, stod så nära mig det gick utan att bli påsprungna. Inte ens när L hämtade ytterligare ett lila, smårutigt paraply tappade han fattningen.

Jag red i små volter runt T och det fladdrande parapkyet. En enda gång ryckte han till. Det var när L smällde upp paraplyet just bakom honom. Men vid repetetion av detta var inte ens det läskigt. Duktiga, duktiga häst!