Obehag..

Ja, obehag är den mest dominerande känslan precis nu. Jag har precis läst färdigt en lång text skriven av en tidigare misshandlad kvinna. Här nedan delger jag (med tillåtelse) er en del av hennes historia:

Vid osynliga gränsers slut.
När jag var i 20 år, mötte jag en kille. Han var trevlig, fick mig att skratta, utåtriktad, en sån där som alla hällsar glatt på när han sätter sig vid bordet.
En sån där som tar en med storm, och som alla verkar gilla.
När jag var 20 år mötte jag han som skulle fövandla mig från fri, lycklig och vild, till totalt nedbruten, rädd, och vilsen.Jag mötte någon som skulle utnyttja, såra, håna, inte respektera och misshandla mig, jag mötte min blivande pojkvän.


Det tog mig 2 år att ta mig ut, att slita mig loss och bli fri. Det tog mig 8 år att komma hit jag är idag, vägen har varit krokig, ojämn, svår och många gånger kännts både otillgänglig och omöjlig. Jag har tvivklat, gett upp, sett fram emot att få dö, varit envis och tagit nya tag och skrikit ut min frustration.
Och för varje steg jag tog, blev vägen planare och rakare, solen varmare och gräset under fötterna mjukare.
Varje steg tog mig bort från skräcken.

Jag minns fortfarande första gången han pratade med mig:
Mina kompisar och jag var på Gotland på semester och han var där och uppträdde med sin grupp. Han kom fram till mig när vi stod och tittade i ett stånd och han flirtade enträget med mig. En dag senare träffade jag honom igen och denna gång bjöd han mig och min kompis på en fest senare på kvällen. Vi gick dit, mitt livs misstag.
Han var så trevlig, charmig, rolig och flirtig. Jag var ung och naiv. Jag var för min ålder väldigt blåögd och barnslig. Om jag bara vetat.


Jag flyttade ner till samma stad för att jobba och blev genast erbjuden att bo hos honom.
Här är början på min resa, det som till en början var söta, gulliga saker, blev till ”Måsten”, min vardag blev fylld av ångest, skräck och skuld.
Jag fick långsamt genomgå normaliseringsprocessen, något som går ut på att minska kvinnans (mitt) ”livsrum”, ta bort hennes liv och ersätter det med mannens liv och hur han vill att hennes liv ska vara.


Min normaliseringsprocess var enkel för honom. Jag flyttade till honom och lade många mil mellan mig och mina vänner och resten av min familj. Därför hade han inga problem med att skära av banden mellan mig och vänner/familj. Speciellt inte som jag redan innan var dålig på att höra av mig. Det behövdes bara lite knorr när jag ringde ”fel” vänner eller pratade med ”fel” personer i telefon så slutade jag, ”i kärlekens namn!” Jag ville ju inte göra honom ledsen!


Allt jag gav upp gjorde jag ”i kärlekens namn”.
Om jag gav upp något, tex. att vara hos min häst så mycket (kunde jag inte tillbringa mer tid med honom?), så gjorde jag det ”i kärlekens namn” för att göra honom glad och för att han ville att jag skulle umgås med honom. Så fortsatte det, tills jag plötsligt en dag upptäckte att jag inte hade kvar någon kontakt med vänner och allt det som jag brukade göra på fritiden hade jag i stort sett slutat med. Jag skulle umgås med honom hela tiden och inte göra något som drog på mig andra killars uppmärksamhet. Jag skulle leva för honom.


Jag hade dåligt självförtroende från början och var lätt att styra genom manipulering, (han är otroligt duktig på att manipulera människor i sin omgivning.) Därför tyckte jag inte det var konstigt när han försökte få mig att gå på ett visst sätt och klä mig som han ville eftersom jag trodde att han gjorde mig en tjänst. I själva verket skalade han bort allt som var jag och klistrade på det Han ville att jag skulle vara, hur han ville att jag skulle se ut. Jag vet inte om han var medveten om vad han gjorde eller om han tyckte det var som det skulle, jag blev snabbt invand i det. Plötsligt finner man att livet inte längre är som det ska och då är det för sent, då är man redan inne i det och sjunker allt djupare. Man sitter fast och kan inte komma ut.


Tankar som till en början var:
”Jag skulle aldrig tillåta att en kille slog mig, jag skulle lämna honom direkt!”
Eller
”Jag skulle lämna min pojkvän direkt om han var otrogen!”

Finner man plötsligt att har blivit ändrade till:
”Nästa gång han slår mig så lämnar jag honom!”
och
”Om han skulle vara otrogen så skulle jag kunna förlåta honom, åtminstone en gång!”

Jag känner mig mållös och obehaget kryper längs ryggraden när jag läser. Att en människa kan göra så mot en annan!