Att erkänna för sig själv och andra att man har ett problem, ett problem som tär, ett problem man inte hittar en enkel lösning på kan vara svårt, så svårt.
Vad ska de tycka? Visst är jag fjantig? "Alla andra" klarar ju detta och mycket mer därtill. De har det säkert mycket jobbigare än jag och de klagar inte. Varför ska jag då göra det?
Är det någon som känner igen sig i detta tänk? Jag gör det absolut, alldeles för ofta. Jag tror att alla andra är superhjältar och inte ska förstå det jag tycker är jobbigt.
Jag kan lyssna och diskutera mina vänners problem långa stunder utan att för en minut nämna det som står mig ändå upp i halsen. Det som jag har svårt att sätta ord på och verkligen skulle behöva prata om.
Då menar jag naturligtvis inte att man ska gå och lufta sina problem för alla man umgås med, men ibland kan det vara en lättnad att kunna säga en liten bit av sanningen till var och en. Om man dessutom gör det på sådant sätt att de själva kan välja att bara säga något medkännande och lämna det vid det om de vill.
Om de vill engagera sig och eventuellt hjälpa till så kommer det att märkas. Det kanske inte märks på det sätt som du förväntar dig alla gånger men plötsligt märker du att de gör något som de tycker är väldigt litet men som för dig hjälper otroligt mycket.
Våga svara något annat än bra på frågan hur du mår..
Ser gärna världen genom kameran, förälskad i hästar och arbetar med planering inom tågtrafik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar