Ambition, ibland både på gott och ont..

Jag har någon hört ett uttryck säger ungefär;
Livet är det som springer förbi medan vi är upptagna med alla göromål.

Varför ska det vara så svårt att stanna upp, reflektera och bara andas?
Viljan och drivet att göra saker kan vara underbart. Det tar oss framåt, höger fot fram, vänster fot fram, du kan allt du vill bara du försöker.
Vilja har jag massor, att pressa mig själv över alla hinder är jag ännu bättre på. Vad jag behöver öva på är att hitta balansen. Ibland kan det räcka att man gör det man trivs med och mår bra.

Jag måste inte ha den tamaste keligaste kaninen, det mest välstädade hemmet, det mest lyhörda väluppfostrade hästen, den mest engagerade arbetaren (som arbetar hårdast) VARJE dag.
Det kanske räcker att det ovanstående är medelmåttigt?
Visst ska man göra sitt bästa men kanske inte på bekostnad av vad som helst?

Nu ska jag bara komma på hur jag omsätter den tanken i handling och kväser mina ambitioner lite lagom mycket. Det låter ju superenkelt, eller hur?