En helt vanlig dag!

Ja, idag är det en helt vanlig dag men ändå inte.
Många firar ordentligt idag medan det för mig känns ganska mycket som en vardag.

Idag sitter jag på arbetet, såsom de tidigare två åren vid just denna högtid. En del som "tvingas" arbeta på midsommar tycker det är väldigt jobbigt och trist då de verkligen skulle vilja fira med sina vänner och släktingar.
Tåget till arbetet var fyllt av familjer med förväntansfulla barn på väg till sitt midsommarfirande och jag unnar dem verkligen det roliga de kommer att ha idag.
För några veckor sedan kunde jag tycka det var lite trist, att återigen sitta här på midsommarafton.

De senaste dagarna däremot har det känts ganska skönt. Medan andra oroar sig för att vädret ska bli ostadigt, vad de ska ha på sig eller vilka konflikter som kan uppstå under firandet så kan jag bara lugnt luta mig tillbaka och veta att dagen kommer förlöpa som vilken annan dag som helst. Eller förmodligen lugnare åtminstone arbetsmässigt än en vanlig dag.
vetskapen att jag behövs här, för att alla som åker tåg tills sina firanden behöver att jag finns och kan lösa eventuella fordonsbyten så det faktiskt kommer ett nytt tåg om något händer.
Det är en bra känsla, att känna att man gör något viktigt, dessutom skadar det ju inte att lönekompensationen (OB) för storhelg är så pass bra som den är.
Det allra skönaste kanske trots allt är att jag har en så förstående familj. I många familjer känns det nästan livsviktigt att man samlas på de större högtiderna. det känns som de då lägger press på alla att det borde/ska komma och var med familjen, och om de hellre hade velat göra något annat just det här året så kommer kanske argument om att man ska värdesätta familjen mer än man tar.
Jag är så glad att mina föräldrar inte har några som helst problem med att jag inte kan/vill komma alltid på de stora högtiderna. De accepterar läget och är så glada att jag gör vad jag kan. Som att jag kommer med ödlan direkt efter jobbet i morgon och har då sett till att jag hinner stanna på middag också. En ros till min familj för det.

En helt vanlig dag känns det förstås inte som ändå. I morse lämnade vi iväg katterna inför resan och i morgon åker vi som sagt iväg med ödlan. Dessutom är maken spralligt glad eftersom hans semester redan börjat, och jag är detsamma då min är väldigt nära, liksom i sikte nu. Ett oväntat möte med en gammal kär bekant bidrog till att göra dagen ännnu bättre.

Semester, ljuva semester, bara en arbetsdag kvar!