lördag, februari 27, 2010

Må bra program

Har ni hittat några sådana? Alltså en tv-serie vars handling ni bara sugs in i så pass att ni nästan helt glömmer tid och rum? Eventuella kontaktförsök, samtal eller frågor från makens sida är ganska lönlösa eftersom man på sin höjd svarar något korthugget. Det är härligt och avslappnade att se sådana favoriter. Efteråt känner man hur all stress runnit av och huvudet rensats från tankar för en stund. Två inspelade avsnitt efter varann är den perfekta avslappningen.

Även i morse hade jag en bra tv-upplevelse då jag innan och under frukosten såg SVT:s hästmannen. Ett hästälskande original som gestaltats på ett vackert vis. Många tankar ägnade jag under filmen till att berömma kameramannens skicklighet. Det verkade finnas enorm känsla för fina vinklar och motiv. Han (som jag numera vet Peter Gerdehag) visar sig vid en snabb efterforskning vara en fotograf med lång erfarenhet.
Själva filmens handling säger mig att hästmannen är ett riktigt original som inte vill acceptera samhällets utveckling mot allt mer än teknik mer än vad som för honom är absolut nödvändigt.
En kommentar ur filmen tycker jag är väldigt vacker och säger en hel del: "Den moderna människan kan behöva en sån som Stig-Anders att spegla sig i".

Jag rekommenderar er, både foto och/eller hästintresserade som inte sett berättelsen om Stig-Anders att göra det så fort som möjligt!

Hästmannen

tisdag, februari 23, 2010

Starten på 2010

Den har verkligen startat tufft. Jag har inte levt länge nog för att minnas en vinter som går upp mot denna. Tydligen var det något liknande -87 men då hade jag ännu inte fyllt 6 år och kan inte hitta några klara minnen av den vintern.
Vädret fascinerar mig och problemen den orsakar mig försöker jag se endast som utmaningar. Det går inte alltid smärtfritt men det går.

Här kommer några bilder att minnas från vintern 2010:

Högen med snö bara från uppfarten. Den har växt sig högre än vår rejäla Tujahäck

Dags att skotta uppfarten IGEN!

Snö, snö och åter snö, alla plana ytor är täckta med snöhögar

Vägen att pulsa mellan buss och stall, snacka om gratis motion.

söndag, februari 21, 2010

En hjälte till..

....hittade jag i den som hjälpte mig för att smidigt ta mig till stallet och gjorde minst hälften av mitt jobb där.

Det betydde så otroligt mycket att få komma ut i frisk luft och leka tafatt i djupsnö med sin härliga gula vän!


Dagens hjälte och rivstart!

I tidig morgonstund precis när jag börjat tvivla och fundera på vad alternativen kunde bli så dök han upp.
Dagens hjälte var busschauffören som körde min morgonbuss. Det måste varit kämpigt att köra i snörök och halka. Dessutom skyndade han sig så gott det gick i  rådande förhållanden och ankom stationen strax innan pendeltåget skulle avgå.

Vi var mellan fem och tio personer som då laddade för fullt, sprang så fort det hala underlaget tillät och slängde oss in i första dörren. I vestibulen vi stod och pustade några sekunder innan vi satte oss. Vi tittade på varann med lättnad i blicken, vi hann! Det blev en riktig rivstart.

Väl på jobbet inser jag att vädret haft betydligt större påverkan än väntat och så gott som varenda tåg är inställt under förmiddagen. Folk har suttit fast hela natten i tåg som aldrig nådde destinationen. Det visar bara att ovädrets omfattning blev värre än ansvariga befarat. Nu har Banverket begärt så gott som alla tåg inställda, till att börja med fram till lunchtid eftersom det inte är säkert att åka, de befarar att fler tåg ska fastna. I stället läggs krut på snöröjning, växelunderhåll och att få hem de tåg som fastnat på olika platser till depåerna.

Här i depån försöker vi febrilt få växlar och spår att fungera, tåg att inte frysa ihop totalt och att styra fordon rätt till de tåg som faktiskt planeras kunna avgå senare idag.

torsdag, februari 18, 2010

Intryck!

Ibland kan någon man bara ser direkt göra ett intryck som liksom hänger sig kvar.
Intrycket blir så starkt att det inte går att gå vidare helt opåverkad. Jag menar nu inte något sexuellt laddat och det har inget att göra med "kärlek vid första ögonkastet".

Fenomenet förbryllar mig, och kanske lite extra nu när jag fått två sådana intryck på en vecka. Det ena var en för mig helt okänd person på pendeltåget som lämnade ett spår i mina tankar.
I den andra händelsen fanns ett djur, som jag lyckligtvis kommer att få träffa fler gånger.

Det är en känsla jag vill beskriva som kontakt, kanske djupare förståelse och omsorg. Det är nästan som om deras blick ville säga mig något. Men vad?

måndag, februari 15, 2010

Vargavinter!

Att det är en tuff vinter vet vi ju, att tågtrafiken lidit hårt vet jag bättre än de flesta. Men jösses vad det måste snöat på Österlen i helgen!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/webbtv/tag-fros-fast-pa-osterlen_4266689.svd

fredag, februari 12, 2010

Dagens eloge

Ja, den förtjänar Björn Goop för att han han stoppade sin kollegas häst som skenade efter att denne trillat ur sulkyn.
Han lyckades köra upp intill hästen och få kontakt med den för att sedan bromsa den via delar av selen. Altt detta emedan han höll sin egen häst under kontroll.

En rådig insats som förhindrade skador på minst en värdefull travhäst.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/trav365/article6589544.ab

torsdag, februari 11, 2010

Välförtjänt!

Naomi Rapace vann DN:s kulturpris för sin gestaltning av Lisbeth Salander i de tre filmerna som utgör Milleniumtriologin.

”Hennes Lisbeth Salander är Millenniumtrilogins svartklädda, piercade hjärta”. Själv tyckte hon att rollen var ett självmordsuppdrag när hon antog utmaningen".

onsdag, februari 10, 2010

Obehag..

Ja, obehag är den mest dominerande känslan precis nu. Jag har precis läst färdigt en lång text skriven av en tidigare misshandlad kvinna. Här nedan delger jag (med tillåtelse) er en del av hennes historia:
Vid osynliga gränsers slut.
När jag var i 20 år, mötte jag en kille. Han var trevlig, fick mig att skratta, utåtriktad, en sån där som alla hällsar glatt på när han sätter sig vid bordet.
En sån där som tar en med storm, och som alla verkar gilla.
När jag var 20 år mötte jag han som skulle fövandla mig från fri, lycklig och vild, till totalt nedbruten, rädd, och vilsen.Jag mötte någon som skulle utnyttja, såra, håna, inte respektera och misshandla mig, jag mötte min blivande pojkvän.


Det tog mig 2 år att ta mig ut, att slita mig loss och bli fri. Det tog mig 8 år att komma hit jag är idag, vägen har varit krokig, ojämn, svår och många gånger kännts både otillgänglig och omöjlig. Jag har tvivklat, gett upp, sett fram emot att få dö, varit envis och tagit nya tag och skrikit ut min frustration.
Och för varje steg jag tog, blev vägen planare och rakare, solen varmare och gräset under fötterna mjukare.
Varje steg tog mig bort från skräcken.

Jag minns fortfarande första gången han pratade med mig:
Mina kompisar och jag var på Gotland på semester och han var där och uppträdde med sin grupp. Han kom fram till mig när vi stod och tittade i ett stånd och han flirtade enträget med mig. En dag senare träffade jag honom igen och denna gång bjöd han mig och min kompis på en fest senare på kvällen. Vi gick dit, mitt livs misstag.
Han var så trevlig, charmig, rolig och flirtig. Jag var ung och naiv. Jag var för min ålder väldigt blåögd och barnslig. Om jag bara vetat.


Jag flyttade ner till samma stad för att jobba och blev genast erbjuden att bo hos honom.
Här är början på min resa, det som till en början var söta, gulliga saker, blev till ”Måsten”, min vardag blev fylld av ångest, skräck och skuld.
Jag fick långsamt genomgå normaliseringsprocessen, något som går ut på att minska kvinnans (mitt) ”livsrum”, ta bort hennes liv och ersätter det med mannens liv och hur han vill att hennes liv ska vara.


Min normaliseringsprocess var enkel för honom. Jag flyttade till honom och lade många mil mellan mig och mina vänner och resten av min familj. Därför hade han inga problem med att skära av banden mellan mig och vänner/familj. Speciellt inte som jag redan innan var dålig på att höra av mig. Det behövdes bara lite knorr när jag ringde ”fel” vänner eller pratade med ”fel” personer i telefon så slutade jag, ”i kärlekens namn!” Jag ville ju inte göra honom ledsen!


Allt jag gav upp gjorde jag ”i kärlekens namn”.
Om jag gav upp något, tex. att vara hos min häst så mycket (kunde jag inte tillbringa mer tid med honom?), så gjorde jag det ”i kärlekens namn” för att göra honom glad och för att han ville att jag skulle umgås med honom. Så fortsatte det, tills jag plötsligt en dag upptäckte att jag inte hade kvar någon kontakt med vänner och allt det som jag brukade göra på fritiden hade jag i stort sett slutat med. Jag skulle umgås med honom hela tiden och inte göra något som drog på mig andra killars uppmärksamhet. Jag skulle leva för honom.


Jag hade dåligt självförtroende från början och var lätt att styra genom manipulering, (han är otroligt duktig på att manipulera människor i sin omgivning.) Därför tyckte jag inte det var konstigt när han försökte få mig att gå på ett visst sätt och klä mig som han ville eftersom jag trodde att han gjorde mig en tjänst. I själva verket skalade han bort allt som var jag och klistrade på det Han ville att jag skulle vara, hur han ville att jag skulle se ut. Jag vet inte om han var medveten om vad han gjorde eller om han tyckte det var som det skulle, jag blev snabbt invand i det. Plötsligt finner man att livet inte längre är som det ska och då är det för sent, då är man redan inne i det och sjunker allt djupare. Man sitter fast och kan inte komma ut.


Tankar som till en början var:
”Jag skulle aldrig tillåta att en kille slog mig, jag skulle lämna honom direkt!”
Eller
”Jag skulle lämna min pojkvän direkt om han var otrogen!”

Finner man plötsligt att har blivit ändrade till:
”Nästa gång han slår mig så lämnar jag honom!”
och
”Om han skulle vara otrogen så skulle jag kunna förlåta honom, åtminstone en gång!”
Jag känner mig mållös och obehaget kryper längs ryggraden när jag läser. Att en människa kan göra så mot en annan!

Att våga lägga sig i.

Idag läste jag en intervju med författare Stefan Einhorn (som också är läkare). Intervjun handlade främst om hans nyligen släppta bok "Vägar till visdom". Jag brukar generellt inte uppskatta filosofiska eller självhjälpsböcker men några fraser hämtade ur boken har redan gjort intryck.

Visdom är något som vi alla har tillgång till , det är en mänsklig egenskap och precis som andra egenskaper kan den förfinas och utvecklas.
Det talas också om hur vi borde lägga oss i andra människors liv, det är berikande att diskutera och hjälpa till att lösa andras problem. Att på ett ödmjukt, men konkret sätt råda människor till bra beslut gynnar både den hjälpande och den hjälpte. Om man är oense kan det också vara viktigt stå på sig och sätta ned foten, utan att för den skull förakta och förkasta den andres åskikt.
Ibland är det svårt ens ställa följdfrågor av rädsla för att verka nyfiken, näsvis eller snokande. Om man är en person som har svårt för det blir det dessutom ännu svårare att våga framföra och stå för sin åsikt. Lyckligtvis händer detta mig ganska sällan.

Den där boken måste absolut upp på läslistan, det låter som den kommer att passa mig och hjälper mig förhoppningsvis att utveckla min visdom.

onsdag, februari 03, 2010

Din varma andedräkt..

Efter en dag som gått snabbt men ändå känts lång reser jag hemåt med en känsla av press. Någon känsla jag inte riktigt får tag i river och sliter inombords. De negativa tankarna kommer och energinivån känns låg. Inte ens vetskapen om att jag ska till mitt älskade stall tycks kunna lätta upp.

Hemma byter jag om i en handvändning och kämpar mig iväg i den rasande snöstormen. Det är i sådana tillfällen jag uppskattar min beslutsamhet och envishet. Det går trots allt lätt då viljan driver på. De två kilometrarna jag ska gå krymper snabbt, steg för steg. Vad spelar det för roll om snön når knäna och stigen är totalt igenblåst? Jag är på väg och jag har ett mål.

Väl i stallet gör jag i ordning min käre vän och rider ett kort pass. Han visar sin aktning till mig som ledare genom att vilja vara till lags. Arbetar fint den djupa snön till och hårda vinden till trots. När vi sedan återvänt till hans box hjälper han mig att hitta ett inre lugn. En varm andedräkt som försiktigt blåser i mitt ansikte...

måndag, februari 01, 2010

Långsint och kontrollerande...

Ja, det är två av mina sämre sidor. Under helgen lyckades de tyvärr dominera samtidigt ett par gånger.

Det handlar om någon som gång på gång skapar en situation lyckats reta upp mig mer än vad jag trodde var möjligt Situationerna som uppstått har enbart berott på tanklöshet eller stress och då har andra hamnat i kläm. Nu har denna irritation och ilska faktiskt överskuggat det mesta under helgen och jag har grubblat och grubblat på varför jag inte bara kunde låta det passera. Speciellt nu när det inte ens drabbade mig personligen.

Efter många och långa funderingar har jag nu kommit fram till att det handlar om kontroll och planering. Jag har känt det som att det alltid gällande den personen saknas någon som helst planering. Nu i helgen valde jag dessutom att inte delta i händelsen och därför föll det sig ju naturligt att jag inte var delaktig i planeringen.
När jag i efterhand hör hur rörigt och oplanerat det blev så önskar jag att jag bara gått in med en järnhand, lagt mig i och sett till att det åtminstone fanns en teoretisk planering med god tidsmariginal så att de slapp stressa runt som idioter.

Jag har svårt att släppa personens beteende som nu gång på gång lyckas få mig att plocka fram min negativa överkontrollerade sida. Vad säger att det hade blivit lättare för att de hade planerat på mitt vis? Egentligen?