söndag, september 29, 2013

Vildponny och hoppbesök

Nu är det en vecka sedan jag hämtade hem den guldgula från sitt semesterhem.

Det blev ytterligare några vilodagar efter hemskomsten på grund av en tappsko.
I onsdags var det äntligen dags att skritta igång. Ovant men härligt kändes det att sitta på hans rygg igen. Pigg och glad men väldigt trevlig var han på den första turen.

Invaggad i ett bedrägligt lugn blev jag förvånad när han dagen efter visade helt andra takter genom att göra en av sina unghäst-vändingar (jag trodde han slutat med sådant nu i vuxen ålder) när han såg något läskigt. Nåväl jag reagerade bara lite saktare än honom och började precis bromsa för glatta livet när lädertygeln plötsligt släpper från tränset och jag tappar den lilla balans jag har. Några sekunder senare ligger jag på marken och rör kroppsdel efter kroppsdel och konstaterar att jag är hel men att ryggen nog fått sig en sträckning. Eikar syns inte till så det är bara att ringa J som är uppe i stallet och fråga om han kommit hem. Efter en stund inser jag att jag tappat glasögonen i fallet, och inte lyckas jag hitta dem heller eftersom marken är suddig utan dem.
Efter att ha vandrat tillbaka till stallet, fått hjälp att hitta glasögonen och skrittat den gula "odågan" en stund på banan åker jag hem och vilar både rygg och självkänsla en stund i soffan.

Utrustad med lite tuffare betsling, envishet och ett par nya tyglar så skrittade jag sedan igår förbi samma ställe som monstret gömde sig på i förrgår. Han var lite nervig, på tå, försökte vända om men snart hade vi skrittat fram och tillbaka förbi flera gånger och även stannat och nosat på monstret.

Härligt att han känner sig yngre och fräschare efter vilan, men det var ju lite synd att han för en stund glömde bort att fråga mig, sin matte om det som verkade läskigt.

Idag har Eikars semesterkompisar varit i vårt ridhus och hälsat på. Fast han verkade inte riktigt förstå att det var de som var där, han hade fullt upp med att äta gräs.




Xanadu och Lime kom för att löshoppa lite. Det märktes att X kom ihåg vad det handlade om, Lime fattade snabbt och hoppade fint. Till och med i slutet när vi höjde till 70cm för X så hängde hon med fast vi tänkt att hon kunde få låta bli. Lilla Lie tvekade först när hon såg hinderhöjden, men sedan var det precis som hon tänkte att; Det där klarar jag! Tyvärr fastnade inte de högsta hoppen på bild denna gång.

Uppvärmning
Lime i täten

Xanadu

Xanadu

X hoppar och Lime tar chansen att smita, är man russ så är man



tisdag, september 24, 2013

Dressyrpepp!

Igår bar det av ett litet skutt norrut för att hälsa på M och hennes 7-åriga Saddlebred Thengylia
Nu när hon är vuxen (hon mognade sent) är det hög tid att införa lite mer både grundläggande och även något mer krävande övningar öven om Thenglia och hennes ägare till stor del trivs bäst på härliga turer i skog och mark.

Nu bad M mig dock komma och peppa lite, klura ut vad som fungerar bra och hur hon ska ridas. Och det vet vi väl alla att ett sådant erbjudande att rida en speciell häst (så olik mitt lilla kallblod man kan bli) är absolut inget jag tackar nej till.

Jag red henne en gång tidigare i sommar och visst hade de utvecklats sedan den gången. T gick bitvis väldigt trevligt även om hon ännu inte har ork eller förståelse för att behålla form och bakbensaktivitet längre stunder men hon verkar trivas med utmaningen.






lördag, september 21, 2013

Fiona och jag...

Nu är ponnybytestiden över.
Idag skjutsade jag hem den härliga tjejen Fiona (och hämtade samtidigt hem in guldklimp såklart).

Under gårdagens dressyrpass hade jag sällskap i stallet av min goda vän M som med min kamera i handen tog några bilder. På bilderna tycker jag att jag anar hur det utvecklats på de här veckorna.

Kondition, styrka och kroppskontroll.

Jag kommer att sakna Fiona, men som tur är kommer jag kunna hälsa på och rida då och då.






söndag, september 01, 2013

Två veckor in i ponnybytet

Ni i helgen är det två veckor sedan jag och Anna gjorde vårt tillfälliga ponnybyte.

Fiona är en trevlig dam som gillar att arbeta och få nya utmaningar. Det går framåt i stadig takt och orken ökar och vikten minskar bit för bit. Samtidigt så märker man direkt när svårighetsgraden höjs ett snäpp.
Då kan det antingen komma en stunds grymtningar när hon kämpar på för att vara till lags eller ibland rent av ett bockspång som protest.
Hon är bedårande vacker, charmig, ambitiös och busig samtidigt.


Jag har också varit och hälsat på Eikar i sitt semesterhem. Han såg glad, positiv och avslappnad ut i den lilla flocken med tjejer. Jag passade också på att ta en första skritt-tur på 15 minuter. Det blev första gången som jag satt på hans rygg sedan ligamentskadan uppdagades. Han kändes lite stel, men positiv och avslappnad. Som bonus hade han också fortsatt att tappa sin övervikt och började se riktigt trevlig ut i hullet igen. Det känns bra eftersom färre överflödskilon naturligtvis belastar det tidigare skadade benet mindre.
Framförallt så kändes det bra i själen att se honom i ett lugnt flockliv i stället för box eller boxhage.

Semesterflocken

Eikar och ledarstoet delar på gröngräset i kanten

Första skritt-turen och semesterkompisen Ronja hänger med

Lycka!