tisdag, december 31, 2013

Ett år tar slut.

Nu har det varit ett två månader långt upphåll här på bloggen. Det var länge sedan jag hade ett så långt uppehåll i skrivandet.

Om knappt nio timmar sätter vi punkt för 2013. Året som just nu känns som det varit det jobbigaste i mitt liv. Oavsett om den känslan mattas av något om några år när känslorna inte är lika färska så tror jag ändå jag kommer att minnas året som en ganska lång uppförsbacke.

De första månaderna av året var i och för sig helt okej. Eikar och jag var i högform och satsade mot träning- och tävlingssäsongen. Jag hade sedan oktober året innan nytt jobb med bättre tider och villkor som kändes mycket bättre än det jag lämnat.


I mars så började prövningarna. Stress och prestationskrav som jag byggt upp under en lång tid gjorde att det tog stopp. Mitt inre sade ifrån och jag blev sjukskriven, något som skulle fortsätta mycket längre än jag vågat ana.

I April är inte Eikar sig lik, vilket visar sig vara knäledsproblem. Konvalescens i sjukhage, led- och smärtstillande behandling inleds, som tur är svarar han bra och efter några veckor startar vi på ett försiktigt igångsättningsprogram.

Sommar och semester. Härliga ridturer värme och bad ser jag fram emot. Men återigen är Eikar sig inte riktigt lik. Han känns lite som om han skulle vara hovöm på någon framhov. Dock diffust, ibland reagerar han inte alls. Efter två veterinärbesök varav det första mest inriktade sig på en kort vila och allmänbehandling av en eventuell delvis utläkt vrickning så kom diagnosen. Sidoligamentskada i framhoven. Nu följde vila i sjukhage med smärtstillande, återbesök med stötvågsbehandlingar, återbesök med rörelsekotroller, en månads helvila och slutligen en ännu försiktigare igångsättning.
Många veterinärbesök, många promenader och mycket oro men också mycket glädje över vilken lätthanterad och tålmodig häst Eikar har blivit under åren i min ägo.
Har man tråkigt sjukhageliv får man kleta ned matte med medsinblandad mat

Under helvilan gjorde jag och en kompis ett ponnybyte. Eikar fick gå med hennes tre ston av varierande ålder på bete hela september medan jag hade hennes welsh cob sto Fiona för batning och ridning. Åh, vad roligt det var att få rida igen, och så nyttigt att få rida på något helt annat än Eikar.
 

Eikar med sin nya kompis Ronja i utslussningshage under ponnybytet.
 
Jag och Fiona
 
Första uppsuttna skrittturen på månader, i slutet av september
 
Under de sista månaderna av året kommer ridningen av Eikar så sakta igång igen och får mer och mer kondition. Vi provar också det jag inspirerades till på min semester och Eikar visar sig vara en riktig begåvning med fotbollen. Nu ska bara jag lära mig att ha mer precision på i vilken vinkel vi träffar bollen så det blir lättare att styra den.
I min egen rehabilitering är det tyvärr upp- och nedgångar fortfarande. Jag får träna tålamod och att vila i tanken att var sak har sin tid.

Jag och min man bestämmer oss också för att det börjar bli dags för en förändring i vardagen. V börjar känna oss färdiga med området vi bor i nu. Det är något annat vi vill ha.
Så gott som samtidigt som vi tagit det beslutet så dyker det upp en chans att hyta in oss i ett hus alldeles vid stallet. Ett perfekt mellansteg när vi ska sälja vårt hus och ändå vill mer ut på landet.

Annonsen på vår botadsrättsvilla i Märsta

Jag tycker det har varit ett tufft år och vill verkligen rikta ett tack till alla er som hjälpt med praktiska saker, som tagit er tid att bara säga några uppmuntrande ord eller bara funnits där.

Hoppas att ni får ett riktigt GOTT NYTT ÅR!.

lördag, oktober 19, 2013

Hemmaliv

Nu har jag varit hemma en vecka efter min höstsemester.

Förutom att jag emellanåt saknar den värmande solen i Arizona så njuter jag av fint väder även här.
Eikar börjar sakta återfå sin kondition och vi har nu börjat trava korta intervaller. Dessutom ser han till att han får lite extra motion genom en och annan galopp i hagen. Hittills känns han väldigt pigg och fräsch, hoppas det fortsätter så och även ser bra ut på den (förhoppningsvis) sista veterinärkontrollen om tio dagar.

Idag åkte jag en och en halv timme norrut till A & J som äger Fiona. Jag tog mig ett litet dressyrpass på den härliga damen. Det kändes att hon fortsatt utveckla sin galopp då den kändes ytterligare lite mer stadig.

Naturligtvis klappade vi också på det lilla russet Bjäldra som fått en rejäl sårskada på skenbenet med bland annat avskurna blodkärl och ligament. Hon var vid för mig oväntat gott mod och var med och tiggde klappar under hela den stund vi var i stallet och gjorde i ordning Fiona. Det är bara att hålla tummarna att den härliga lilla 21-åriga tjejen får en snabb och smidig läkning.

Sjuklingen Bjäldra
 


Fiona & jag på ridbanan

 
 
Uff, nu är du jobbig ju.
 
Men sedan fattade hon fin galopp
 
Lime roade sig med att försöka haka av grindarna

 
 
 
 
 
 
 
 

lördag, oktober 12, 2013

Sista dagen av Arizona dreams

Sista dagen innebar en resa ned till Oracle och mina vänner på Arizona southern Equestrian center. De ärbetar båda som hästtränare där och hjälper folk med lektioner på quarterhästar, iberiska hästar och de har även fött upp och tränat och tävlat många Paso finos.
Jag blev erbjuden att rida en stund på en av deras paso fino hingstar. Detta var inte den jag fått prova tidigare då han inte längre ägs av dem.

Congrecista har jag däremot sett under ryttare vid tidigare besök. Jag fick öva på att rida i corallen i skritt (svårare än det låter på vad som för en fjordhästryttare känns som en lite eldig, ivrig exotisk hingst), fino (töltliknande gångart), trav och även lite galopp. otroligt nyttigt för att plocka isär hjälperna och använda lagom av hand och tygel. Den här herren är känsligare och svarar mycket snabbare än vad jag är van vid. Så jag fokuserade mycket på att försöka slappna av och rida försiktigt med min sits. För att underlätta avlappningen fick jag "spela fotboll" till häst. Då jag koncentrerade mig på att manöverera bollen blev det en mer naturlig avslappning och nu så vill jag naturligtvis ordna en sådan fotboll att ha hemma längre fram.

Ett intensivt, härligt och lite kort besök i det landskap som saktar ned mig och ger mig ro.


Birk den vackra


Dotter till hingsten Embajador jag ridit vid tigare besök.


Miniatyr


Congrecista (håller en tumme att jag stavat rätt)



Spelar fotboll :)



Provar spansk skritt



Arizona dreams, en vecka på resande fot.

Nu så sitter jag här, de sista timmarna i min svågers hem i Phoenix, Arizona, USA. En härlig men lite för kort vecka i ett klimat på hästen varmt som en härlig sommar eller sensommardag

En veckas resa hit innebär tyvärr ganska precis fem dygn i värme, sol, lite regn, och kaktusars skugga. Tyvärr lyckades jag också pricka in lite jet lag första dagen här då jag var rätt mör. Men efter det har jag haft fyra härligt fina dagar fulla av upplevelser.

Jag känner en 12-årig amerikansk "cowgirl" som från och med i år börjat rida sin drygt 2-åriga quarterhäst på vildsvinsjakt tillsammans med sin far. Hon håller på att lära sig att hantera vapnet för att kunna skjuta själv. Hon kan rida en hel dag, är ute under ganska het sol är nästan född på en häst och också en av de trevligaste tjejer jag känner. Medan de var ute och jagade besökte vi deras lilla hus där de försöker vara så självförsörjande som möjligt på mycket organiskt odlat mat och grönsaker. Lina-Mays pappa, jobbar på ett av de större ranchkomplexen med att träna gårdens quaterhästar.
Organisk odling


Quarter och åsna



Palominos


Hästarnas getkompis


Vidare från dem åkte vi en bit norrut, upp till Sedona och dess röda  klippformationer, det blev en lagom dagsutflykt. Under de här två dagarna övernattade vi två gånger hos svågerns svärmor. Hon bor härligt i kanten av en ganska stor landbit där ökenlandskapet tillåter promenader bland djur och natur. Under September i år så regnade det lite mer än det vanligen gör i de här trakterna, varför öknen vid det här besöket var lite mer blommande, doftande och färggladare än vid mina tidigare besök. på sista dagens morgon fick jag också förmånen att känna hur gott landskapet kan dofta när solen börjar värma upp det regnfuktiga ökenlandskapet.
 Promenaderna på bakgården tillät mig att skymta en prärievarg, se ett antal spår och höra en liten flock yla lyckligt över att de hittat föda då de var hungriga. Vi mötte också en ganska stor och vacker upp i en uttorkad gammal bäckfåra. Plötsligt stod kamera. Kanske hade den ett bo i närheten? Magnifika. vackra fågel.

Något sorts ek med frukt, undra vilken art.










Spår av prärievarg troligen


Svärmor och svågerns svärmor






Vaktel





Sedonas klippor