tisdag, december 31, 2013

Ett år tar slut.

Nu har det varit ett två månader långt upphåll här på bloggen. Det var länge sedan jag hade ett så långt uppehåll i skrivandet.

Om knappt nio timmar sätter vi punkt för 2013. Året som just nu känns som det varit det jobbigaste i mitt liv. Oavsett om den känslan mattas av något om några år när känslorna inte är lika färska så tror jag ändå jag kommer att minnas året som en ganska lång uppförsbacke.

De första månaderna av året var i och för sig helt okej. Eikar och jag var i högform och satsade mot träning- och tävlingssäsongen. Jag hade sedan oktober året innan nytt jobb med bättre tider och villkor som kändes mycket bättre än det jag lämnat.


I mars så började prövningarna. Stress och prestationskrav som jag byggt upp under en lång tid gjorde att det tog stopp. Mitt inre sade ifrån och jag blev sjukskriven, något som skulle fortsätta mycket längre än jag vågat ana.

I April är inte Eikar sig lik, vilket visar sig vara knäledsproblem. Konvalescens i sjukhage, led- och smärtstillande behandling inleds, som tur är svarar han bra och efter några veckor startar vi på ett försiktigt igångsättningsprogram.

Sommar och semester. Härliga ridturer värme och bad ser jag fram emot. Men återigen är Eikar sig inte riktigt lik. Han känns lite som om han skulle vara hovöm på någon framhov. Dock diffust, ibland reagerar han inte alls. Efter två veterinärbesök varav det första mest inriktade sig på en kort vila och allmänbehandling av en eventuell delvis utläkt vrickning så kom diagnosen. Sidoligamentskada i framhoven. Nu följde vila i sjukhage med smärtstillande, återbesök med stötvågsbehandlingar, återbesök med rörelsekotroller, en månads helvila och slutligen en ännu försiktigare igångsättning.
Många veterinärbesök, många promenader och mycket oro men också mycket glädje över vilken lätthanterad och tålmodig häst Eikar har blivit under åren i min ägo.
Har man tråkigt sjukhageliv får man kleta ned matte med medsinblandad mat

Under helvilan gjorde jag och en kompis ett ponnybyte. Eikar fick gå med hennes tre ston av varierande ålder på bete hela september medan jag hade hennes welsh cob sto Fiona för batning och ridning. Åh, vad roligt det var att få rida igen, och så nyttigt att få rida på något helt annat än Eikar.
 

Eikar med sin nya kompis Ronja i utslussningshage under ponnybytet.
 
Jag och Fiona
 
Första uppsuttna skrittturen på månader, i slutet av september
 
Under de sista månaderna av året kommer ridningen av Eikar så sakta igång igen och får mer och mer kondition. Vi provar också det jag inspirerades till på min semester och Eikar visar sig vara en riktig begåvning med fotbollen. Nu ska bara jag lära mig att ha mer precision på i vilken vinkel vi träffar bollen så det blir lättare att styra den.
I min egen rehabilitering är det tyvärr upp- och nedgångar fortfarande. Jag får träna tålamod och att vila i tanken att var sak har sin tid.

Jag och min man bestämmer oss också för att det börjar bli dags för en förändring i vardagen. V börjar känna oss färdiga med området vi bor i nu. Det är något annat vi vill ha.
Så gott som samtidigt som vi tagit det beslutet så dyker det upp en chans att hyta in oss i ett hus alldeles vid stallet. Ett perfekt mellansteg när vi ska sälja vårt hus och ändå vill mer ut på landet.

Annonsen på vår botadsrättsvilla i Märsta

Jag tycker det har varit ett tufft år och vill verkligen rikta ett tack till alla er som hjälpt med praktiska saker, som tagit er tid att bara säga några uppmuntrande ord eller bara funnits där.

Hoppas att ni får ett riktigt GOTT NYTT ÅR!.

Inga kommentarer: