Mående!

Efter att ha blivit uppmanad att bromsa ned, stoppa upp och finna balans är det just vad de senaste veckorna handlat om.

Uppmaningen kom som både en lättnad och en chock och satte igång en ström av tankar och känslor som behövde lyftas från botten upp till ytan.
De första dagarna var värst eftersom balansen mellan mitt lojala, duktiga jag tyckte att jag borde kämpa på, att jag borde klara mer än så.
En annan sida funderade på vad människor skulle tycka, om de skulle ha en åsikt om hur jag borde göra istället. Den sidan som lyssnar till mig själv talade strängt om för mig att lita på dig själv och de vars arbete är att göra de här bedömningarna. Det var just den sidan, den som bryr sig om mig själv som vann.

En svår känsla har jag att brottats med. En handlingsförlamande känsla som kanske kan beskrivas närmast med de två orden ovilja och sorg. Sorg över att något lite obegripligt, något man inte riktigt kan rama in och tankemässigt bemöta.

En del dagar är bra, då möter jag inte de energikrävande känslorna så ofta eller intensivt. Andra dagar är lite sämre.
Den vila jag hittills fått har i ala fall påverkat positivt, liksom det varma stöd och peppning jag fått från er omkring.

Det som får ta tid ordnar sig alltid bra!