Halvfart?

Jag har i flera dagar haft en märklig känsla i mig.
Ett av symptomen är en lite märklig matthet i mina känslor. Som om de vore lite dämpade. Tyvärr märks detta tydligast på de positiva känslorna. Jag tycker att är glad i grundläget, men ändå så ger det positiva inte riktigt den där sprudlande energin jag är van vid.

En annan är känslan av att hjärnan liksom är delvis avslagen. Tankarna flyter långsammare och reaktionsförmågan är inte vad den borde vara i alla situationer. Det märks tydligast på att Klant-Cattis tittar fram lite för tydligt emellanåt. Ett av dagens exempel är att jag lyckades radera tre bilder när jag skulle redigera dem. Gårdagens värsta exempel var att ge kamerväskan en ordentlig smäll. Hur mycket jag spiller och tappar småsaker får ni själva gissa.

Kanske är anledningen att jag börjat slappna av på min semester? Jag upplever mig alltså inte trött i kroppen eller i speciellt behov av vila. En efterreaktion på eventuell stress arbetet haft med sig? En tidig reaktion på ljusbristen som tycks påverka min kropp varje höst?

Teorier någon?

Angående investeringen i tidigare inlägg så gick allt i lås. Med risk att upplevas som tjatig hos de som följer mig på sociala communitys så ger jag er en bild även här. Bilder invändigt får ni som vill se dem vänta ytterligare någon dag på. Det var nämligen just de jag råkade radera tidigare.

Min, bara MIN hästtransport

Ridningen idag innebar rolig träning. Nämligen paraplyträning.

Många av er kanske har varit på en utomhustävling där det plötsligt börjat spöregna. I somras när jag var på fjordhäst SM hände nämligen just det. En plötslig störtskur. Folk rotade fram regnjackor och paraplyer.

Hästarna tyckte alla fäger och prassel var konstigt. DET ska jag öva på tänkte jag. Självklart så är en övning på hemmaplan inte alls någon garanti för att det går bra på en främmande plats.

Sagt och gjort, C och T beväpnade sig med två illgröna paraplyer. De ställde sig först utanför banan några meter ifrån och fällde upp ett och ett lite långsamt. Den guldgula kostaterade att ja det stod någon där men kastade inte mer än en blick på dem. Inga sidosprång, ingen störning i koncentrationen utan fortsatte arbeta i fin form. Till slut så smällde de upp paraplyerna, viftade med dem som barn brukar göra, stod så nära mig det gick utan att bli påsprungna. Inte ens när L hämtade ytterligare ett lila, smårutigt paraply tappade han fattningen.

Jag red i små volter runt T och det fladdrande parapkyet. En enda gång ryckte han till. Det var när L smällde upp paraplyet just bakom honom. Men vid repetetion av detta var inte ens det läskigt. Duktiga, duktiga häst!

Gå inte över ån efter vatten...

Nej, det ska man då rakt inte göra.

Det bästa alternativet av dem som ges är förvånansvärt ofta precis i närheten av mig. Jag träffar ofta vad jag tycker är rätt bland något av det allra första jag tittar på. Och eftersom man absolut ska se sig omkring så göär jag naturligtvis det. Jag åker längre bort och tittar mer, bara för att återvända till det där fina jag såg alldeles nära.

Bra saker hittar mig helt enkelt? Eller kanske mer riktigt jag hittar dem genom att lyfta på varenda sten och kolla om det ligger något bra dör under?

Ett exempel: Min fina guldgula, han hittade jag ju bara ett par mil hemifrån hos det första stället där jag startade mitt hästletande. Han var förvisso inte den första hästen jag provade på det stället. Men ändå!

Jag har ett annat exempel på gång nu också, men det tänker jag hemlighålla 1-2 dagar till, här avslöjas inget förrän allt gått i lås.

Just detta, påminnelsen om att det ofta finns en guldgruva finns att upptäcka närmare än jag anar är väldigt härlig. Den lyfter mig förbi tvivel, stärker mig, rätar upp min rygg lite och skickar mig rakryggad mot vidare äventyr.

En del skulle säga att det har att göra med karma och kanske är det så? Jag tog ju faktiskt hand om den där mobiltelefonen i torsdags och hjälpte killen som tappat den att få den tillbaka. Och så i fredags, direkt så konstaterar jag att det var guld som glimmade där borta i skogen.

De kallar det Paradiset..

Semester, ljuva efterlängtade semester.
I fredags kväll gick jag av det sista arbetspasset. Semesterns första dag i lördags började faktiskt med en tidig morgon som ägnades åt en ridtur innan en ryggsäck med min och makens viktigaste tillhärigheter, varsitt extra ombyte och kameran packades i varsin ryggsäck.
Sedan for vi, via centralen och Burger King till Slussen och för omborstigning på färjan de själva stolt kallar Paradiset.

Vi började så sakta resan ut genom skärgården skärgården mot Mariehamn medan jag och maken satt och tittade ut genom hyttfönstret. Just innan vi ska gå ut för att utforska båten ser jag på håll en gul helikopter komma flygande på anmärkningvärt låg höjd. Just precis, det visade3 sig vara en ambulanshelikopter som strax landar på plattan i båtens för.

Vi såg aldrig när helikoptern lyfte igen, men hoppas det gick bra för den som antagligen blev allvarligt sjuk så snart efter avgång.

Vår rundtur tog oss först ned på restuarangdäcket för att se var restaurangen vi bokat middag på låg. Sedan fortsatte vi uppåt för att tillbringa en bra och härlig stund med att utforska de vindlande trapporna och de många platserna på däck där man kunde njuta av vyerna i vår vackra skärgård.

När skymningen föll gå ned var det dags att gå in och njuta av underbart vällagad middag. Kryssningsmenyn bestod av kräftcheesecake, röding med kantarellstuvning (respektive helstekt hjortfilé med portvinssky) och en underbar lingonmoussebakelse.

Kvällen tillbringades sedan på de olika barerna, vi gillade nog det lugna klimatet i deras lounge bäst.

Morgonen efter väntade jag otåligt på att Markus skulle vakna och ett par timmar senare när vi ätit frukost badade vi och framförallt njöt av värmen på deras "strand". Jag kände hur välgörande värmen var och hur min kropp sög i sig UV-ljuset som en svamp. En riktig "solboost" och jag kunde inte låta blir att fundera på hur välgörande det vore för den ljusbrist som tynger ned mig så starkt senare på hösten. Den som provar får se!

Nu till en helt annan sak!
Såhär lycklig blir en "datanörd! När han just tagit emot paketet med sin nya dator:

My preciousssss  ;)

Drillning och kräftmiddag

Igår var det dags för dressyrlektion.
Jag har återigen stoppat in "tävlingsbettet" i munnen. Det som tyvärr varken jag eller Eikar trivs lika bra på. Något som jag hoppas ska ändras med mer träning så att vi båda blir starkare och mer balanserade.

Jag stoppade faktiskt in tävlingsbettet redan i söndags (och försöker varva in det annars också).
Regler är regler så det är bara att kämpa på. I söndags gick det minst sagt sådär och jag var ganska modfälld efteråt.

Och kämpade gjorde jag verkligen, och med hjälp av min underbara tränare så gick det faktiskt ganska bra. Tydligen så såg det tydligen något bättre ut än det känns också:

Tack för fina foton C. Ankartjärn!

Efter att ha tagit hand om min fina guldgula och tittat lite på de kommande lektionerna så bar det av hemåt. Där väntade en middag med kräftor bara för att det är så gott!! Tur att man har föräldrar som fiskar kräftor varje år så att man kan äta svenska kraftor sådär på en vardagskväll. För det är ju så gott!

Veckans fotograf

Blir ett engelskt företag.
Den skotska killen Paul Walker driver sitt Paws Pet Photography.
För oss som verkligen uppskattar våra djur är detta en alldeles underbar sida.
Ni som bara gillar vackra bilder borde också gilla nästan lika mycket.

Nu tar veckans fotograf en paus här i bloggen. Men sörj inte för det, jag kommer fortfarande att dela med mig av eventuella hemsidor med vackra bilder jag hittar.