I min fantasivärld

Idag red jag genom den gamla slottsträdgården, upp längs skogskanten och runt slottet. Det är så härligt att vi får lov att rida där.

Det är en så vacker miljö med den långa allén, det höga gräset och de mjuka grusvägarna. Den turen sätter verkligen fart på min fantasi och får mig att drömma lite dagdrömmar. Jag tänkte mig tillbaka i tiden till slottets "storhetstid".
Antingen så kunde jag ju vara slottsägarens dotter som var ute och red på min häst eller någon av tjänstefolkets döttrar som fårr låna en av arbetshästarna och av trädgårdsmästaren fått lov att rida i parken då adelsfamiljen som bor på slottet är bortresta. Det vilar ett vackert lugn över miljöerna där ute, lite tråkigt att det får växa igen och parken inte hålls öppen, men samtidigt ger det miljön en speciell känsla och charm.

När turen går vidare lämnar vi slottet bakom oss och rider genom den lilla byn med hus som tillhör slottet. Där bor det många barn som blir väldigt begeistrade och glada då de får klappa E. Jag passar på att snällt berätta lite för dem hur man beter sig kring en häst vilket de faktiskt verkar uppskatta. Eikar är så duktig och står snällt trots att han är lite spänd ett ögonblick.
Iväg i ökad trav på den långa grusvägen jag utmanar E att trava så fort han kan utan att byta till galopp. Bakom oss lämnar vi den vackra miljön och fantasierna, med vetskapen om att vi snart kommer tillbaka igen.

En vilsen and..

När jag körde min moto öven en lång bro på vägen hem från stallet idag såg jag en för den vägen en något ovanlig syn. Där på bron som går ganska högt över vattnet och har ganska höga gallerräcken virrade en stackars and fram och tillbaka på mellan körbanor och väggren. Den verkade liksom förvirrad, och jag kände mig tvungen att stanna på väggrenen då det är en relativt hårt trafikerad väg. Jag vände så fort trafiken tillät och såg då litet längre bort vid slutet av bron att det låg en precis nyligen påkörd and på vägen.

Anden som verkade så förvirrad hade alltså precis sett sin artfrände bli påkörd och kanske undkommit bara med en hårsmån själv, bitarna föll nu på plats, den var såklart chockad, jag stannade moton klev av och närmade mig sakta anden som visade sig vara ganska skygg. I och med att jag gick på väggrenen verkade också bilisterna sakta ned, skärpte sin uppmärksamet och efter en liten försiktig vallning av anden från min sida insåg den vackra honan att den bästa utvägen var att tränga sig emellan två av pinnarna i gallerräcket och flyga ned mot Mälarens vatten.

Detta fick mig att fundera lite kring hur djur upplever känslor som skräck och chock, det var för mig helt solklart att anden på något sätt var chockad, men kände den sorg? Stress över situationen? Rädsla för att gå samma öde till mötes som sin artfrände? Ja, antagligen men det jag tror kan skilja från människan är möjligen minne, förmåga och tillvägagånssätt för att bearbeta en sådan händelse. Kommer anden känna obehag bara av att vara på en liknande bro igen? Glömmer de kvickt händelsen? Har de ens ett behov av att bearbeta på något sätt eller accepterar de det som en del av naturen och livet?

Tänk om man kunde få vara ett djur för en dag, bara för att få förståelse för deras tankegångar. Då skule jag nog vilja vara en häst såklart, näst efter det kommer nog någon sorts andfågel.

Flyg väl min vän!

Tack Sarah!

För att du gjort simningen riktigt extra superintressant!
Jag är ingen stor sportkonsument, men simningen är en av de sporter jag följer på tv vid tillfälle.

För att citera Malin Fransson, skribent på DN.se:

Sarahs magnifika VM-final på 100 meter fjäril i Rom är inte bara stort ur ett simperspektiv. Det är också stort ur ett allmänt idrottsligt perspektiv.


Läs hela Malins inblick här:
Sarah kommer bli en av våra största

Nykter och osällskaplig och utåtriktad?

Den senaste tiden har jag vid några tillfällen funderat lite kring mitt beslut att helt sluta med alkohol. Eller ja, beslut och beslut, det har väl mer blivit så med tiden. Jag har väl inte direkt gjort ett uttalat ställningstagande och blivit nykterist och inte kan tänka mig att röra alkohol igen.
Däremot tycker jag inte om alkoholen och dess många negativa effekter. Hur många människors liv tror du inte alkoholen har splittrat på olika sätt? Samtidigt ser jag inget fel i att ta ett vin till maten eller en drink i goda vänners sällskap någon gång ibland. Bara det att jag själv inte gillar smaken av till exempel vin.

Jag har aldrig varit en stordrickande människa, jag har faktiskt aldrig varit så full så jag spytt eller haft svårt att minnas vad som hänt efteråt. Jag har nog bara varit vad en del skulle kalla "salongsberusad" medan jag anser att jag varit ganska ordentligt påverkad vid några få tillfällen i mitt liv.
För inte så länge sedan funderade jag lite över det hela, varför jag nu helt slutat med alkohol och hellre tar en läsk eller allra helst en alkoholfri drink vid de få tillfällen jag hamnar i en situation där jag förväntas välja mellan alkoholhaltiga drycker.

Efter lite funderande och konsulterande med en vän kom jag faktiskt fram till att jag inte haft trevligare (snarare tvärt om) de gånger jag försökt släppa loss och inmundigat några alkoholhaltiga vätskor. Det är snarare så att jag har trevligare om jag tar en alkoholfri kväll oavsett hur sällskapet gör.
Begreppet full och glad tycks inte existera hos mig, så då är jag hellre nykter och lycklig! Men, det är ju inte utan att man känner sig lite annorlunda då man dels inte dricker och inte riktigt förstår meningen med att festa ofta och länge.
I yngre år var jag gärna på uteställen med en god vän, men då för att umgås eller dansa, men även intresset av det har avtagit, det är inget jag saknar alls trots att det aldrig förekommer numera. Någon gång går jag väl ut och äter middag i sällskap.

Emellanåt funderar jag på om jag inte generellt är ganska osällskaplig, vännerna är lätträknade och ytliga bekanta likaså. Jag uppskattar en hemmakväll eller en ensam stund med djur och natur bäst.
Samtidigt så tror jag att jag upplevs ganska utåtriktad då jag behöver och trivs med att umgås i mindre till medelstora sällskap.
Det händer till och med att det tycks mig jobbigt att vara några timmar eller något dygn åt gången.
Blyg känner jag mig då rakt inte. Det är bara en känsla av att välja mitt umgänge väldigt noga, att bara sällskap inte duger, utan det måste vara sällskap som ger mig energi.
Ett sällskap som inte ger mig detta är jag hellre utanför, därav att jag nog av en del ses som ganska osällskaplig.


Den vackraste bilden jag sett denna månad:
Joel Sartore
Surfa gärna runt lite på fotografens hemsida och låt dig imponeras!
(Tack Johnny som hjälper mig att hitta till sådana sidor).

Viljan att vara positiv.

Veckan har karakteriserats mest av jobb.
Morgontröttheten har äntligen börjat ge vika.
Senaste dagarna har jag dock känt lite bristande engagemang i såväl jobb som fritid.

Från att ha varit full av idéer, lust och framförallt ridlust förra veckan, har det stagnerat till en lugnare känsla av vad som behöver göras både med E och hemma.
Det har liksom tagit emot lite att hålla sig till planen och jag saknat mitt positiva och energifulla jag.

Dagarna blir så mycket lättare om man vaknar med ett leende i stället för känslan av en liten tyngd av vad man borde göra. Samtidigt blir det en ond cirkel om man analyserar det för mycket.
Vad jag kommit fram till är att jag är lite känsligare än jag önskar att jag vore. Måste ju inte reagera på "allt" utan det vore ju lite enklare om visst rann av utan att påverka.

Men jag har sagt det förut, inget rensar mitt huvud bättre än en upptagen dag på jobbet. Det känns faktiskt som det positiva energifulla är på väg igen! Kommer inte ens ihåg hälften av det jag funderade över tidigare idag. Kanske hade jag bara en lång startsträcka efter årets semester.