Helg mitt i veckan (& jobb i helgen)

Den här veckan så låg "helgen" fint placerad mtt i veckan för min del.
Först nattarbetade jag till onsdag morgon. Torsdagen började sedan med avstädning av inte mindre än två villor. Ute i Viggo-villan (kaninens hem) blev det storstädning medan det inomhus blev lite lättare städning eftersom tiden gick så fort.

Efter lunch var det nämligen dags att hoppa i stallkläderna för att passa den bokade platsen i stalltaxin. Härliga stallvän som tänker på mig och alltid ger mig skjuts när det passar med henens stalltider.
Vi for ut till stallet, hämtade in grabbarna ler och långhalm och red försiktigt iväg på det lite tråkiga underlaget, fast beslutna att i alla fall rida så pass långt att de blev lite trötta och mer avslappnade även om underlaget bara tillät skritt. Till vår stora lycka hittade vi en sträcka som fungerade bra för trav och en bit av den till och med för en liten galopp. Vi blev så lyckliga att vi red fram och tillbaka där uppemot tio gånger innan både vi och hästarna var nöjda.

Gårdagen hade jag stora förväntningar på. var uppe tidigt för att åka till Uppsala för en riktig heldag.
Morgonen började med att när jag just anlänt till Uppsala så ringer de och säger att min inbokade frisör blivit sjuk. Som tur var kunde de klämma in mig hos en annan på samma ställe så jag blev klippt, men det blev itne lika effektfullt färgat/slingat som tanken varit från början eftersom det blev lite ont om tid.
Vidare ned på stan med en vän som mött upp vid frisören och möta upp en annan. Mycket trevligt sånär som på ett litet missförstånd men det reddes ut relativt snabbt.

Tyvärr var det sedan dags för nästa besvikelse. Det blev inte mycket hästsaker köpt eftersom de saker jag behöver och ville köpa inte hade någrot trevligt pris alls, på någon modell i Eikars storlek. Jag behövde inte sakerna tillräckligt mycket för att betala vad jag tycker är ett mindre överpris. Får hoppas på bättre tur nästa gång jag är ute efter boots, benskydd och ett par extra schabrak.

Sedan åt jag och den ena vännenpå en trevlig restaurang i Uppsalas nybyggda stationhus. Ljust och trevligt, bra mat och helt okej pris. Summan blev alltså en helt okej fredag trots en och annan besvikelse.

Grabbarna ler och långhalm...

Nedrans maskin.. Fast lite spännande är det ju..

Efter att ha gjort i ordning en något tramsig (läs överpigg) ponny gav jag mig tappert ut i skogens knöggliga underlag. Vidare genom skogen och ut på stigarna genom ängsmarken, ständigt i jakt på jämnare underlag. Drömmen vore att hitta en sträcka där jag kunde trava på och förbränna lite av hans energi.   
Tyvärr så var det hårt och ojämt överallt, även där jag hoppats på bättre tur. Mot slutet av turen kändes dock ponnyn ganska nöjd och något lugnare.

Efter lite stallfx bar det av hem, hopp i overallen. Det var dags för mig och maken att ta helgens andra dust med moppen. Två noviser leker mopedreaparatörer, med hjälp av en servicebok nedladdad från nätet och min brors outtröttliga telefonsupport. Hittills har vi uteslutit vissa saker och kontrollerat andra. Rättat till en del och konstaterat mindre fel på annat. Men inget som ger oss en ledtråd till varför bränslet inte verkar föbrännas som det ska. Eller vad som eventuellt orsakar att den får fel mängd bränsle.

Efter en dag mestadels utomhus, först på hästen och sedan på kalla marken är det dags för en varm dusch. I den nya kabinen som är väl värd sitt pris. Jag övervägde nästan att bosätta mig där på all ledig tid, tills jag kom på vad elräkningen för allt varmvatten skulle bli.

Nå, vet ni vad det här är,

och vad det är vi just ska göra?

Den efterlängtade duschkabinen

Hjortsällskap

Det var så härligt i skogen i morse..
Halva ridturen hade vi två vackra hjortar som hoppade framför oss. 10 hopp och gången, sedan vände de och tittade nyfiket ifall vi kom efter. Eikar tittade lika nyfiket på dem och skrittade ivrigt efter när de hopapt iväg. När vi kom för nära hoppade de iväg tio steg till i maklig takt. De följde stigen hela tiden också.

Synd att jag inte hade en kamera i handen för vi kom riktigt nära de stolta vackra djuren många gånger.

Att våga visa sig svag...

Att erkänna för sig själv och andra att man har ett problem, ett problem som tär, ett problem man inte hittar en enkel lösning på kan vara svårt, så svårt.
Vad ska de tycka? Visst är jag fjantig? "Alla andra" klarar ju detta och mycket mer därtill. De har det säkert mycket jobbigare än jag och de klagar inte. Varför ska jag då göra det?

Är det någon som känner igen sig i detta tänk? Jag gör det absolut, alldeles för ofta. Jag tror att alla andra är superhjältar och inte ska förstå det jag tycker är jobbigt.
Jag kan lyssna och diskutera mina vänners problem långa stunder utan att för en minut nämna det som står mig ändå upp i halsen. Det som jag har svårt att sätta ord på och verkligen skulle behöva prata om.

Då menar jag naturligtvis inte att man ska gå och lufta sina problem för alla man umgås med, men ibland kan det vara en lättnad att kunna säga en liten bit av sanningen till var och en. Om man dessutom gör det på sådant sätt att de själva kan välja att bara säga något medkännande och lämna det vid det om de vill.

Om de vill engagera sig och eventuellt hjälpa till så kommer det att märkas. Det kanske inte märks på det sätt som du förväntar dig alla gånger men plötsligt märker du att de gör något som de tycker är väldigt litet men som för dig hjälper otroligt mycket.

Våga svara något annat än bra på frågan hur du mår..