Efter både hårslitande och tårar...

Det har varit en mycket lång vinter på många vis. Snöstormarna avlöste iskyla som avlöstes av ishalka.
Under denna tid har jag och maken dessutom bit för bit lärt oss att meka min "moto".
Idag var det äntligen preimär!

Batteriet byttes i början av vintern när startproblemen började.
Tändstiftet när den startvägrade en dag efter stallet.
Ventilspelet ställdes in vilket sedan ledde till att vi  slutligen hittade vi felet på automatchoken.
När sedan komponenter i kicken nu bytts så både startar och går den väl som aldrig förr.

Kom igen nu våren, håll iskylan borta. För nu är både jag och moton laddade med energi!

Bara av känslan att köra en fint brummande moto till stallet så fick jag en liten energikick och passade på att städa och sopa stallgolven på ett antar ställen som brukar glömmas bort.
Och sen blev det en härlig skogstur på min härliga gule vän.
Helgen slutar härligt glatt, vilket hade anat så sent som igår.

Nu ska vi gå på bäverjakt..

Nästan i alla fall...

Jag och Charlotte bestämde oss för att ta krafttag mot våra bushästar som fått för sig att det är okej att tugga på stolpar och staket när man är sysslolös.
Vi utrustade oss med varsin liten såg och pulsade ut i skogen och hämtade en liten hög sly och granris som vi spred ut i hagen i hopp om att det ska vara intressantare att tugga på.

Väl tillbaka var det dags att dra på sig skyddshandskar och beväpna oss med en burk crub-nix. En halv burk och ett antal stickor i fingrarna senare hade vi försäkrat oss om att staketet inte var lika gott att tugga på längre.

Dagen avrundades med en härlig träning där tränaren även provred min gula. Det var så härligt att se honom gå så fint. Tänk att jag en häst jag tränat från nyinriden kan gå så fint! Jag måste nog allt ha gjort mer rätt an jag vill tro emellanåt.
Både hästen och jag fick mycket beröm och humöret seglade upp på topp.
Vad gör det att det att det är iskyla en sådan dag?

Mer kyla..

Saxat från DN:
Blåskimrande solnedgång, klar himmel.
Strax utanför Vittangi bryter vi minus 30-vallen.

Stannar till, bilen på tomgång enligt hårda order från uthyraren. Kan inte riskera att bilen inte startar.
Luften är så torr att det liksom luktar svagt av rök medan näsan domnar inifrån.
Snöröken hänger hundra meter efter lastbilarna, bildäcken sjunger mot det isiga underlaget, kvicksilvret ormar sig långsamt nedåt.
Det är mörkt när vi når Karesuando, glittrande silverkristaller i strålkastarskenet, 37,5 minus.

Bilen står under en presenning på gården, med älgskinn på motorhuven. Åke går ut och varmkör den med jämna mellanrum, dygnet runt. Skinnet håller värmen ett tag.

Skulle det knipa har han i och för sig en brännare att elda motorblocket med.


Kyla kan som sagt vara väldigt vackert. Nu har jag ju inte upplevt riktigt sådär extrema tepmeraturer, men jag har varit ute i minus 30 grader. Det är vackert, men man tar ju saker varligt.
Men när vi har de här extrema temperaturerna kan jag inte annat än facineras av att naturen är fantastisk. Uttrycket att det är gnistrande kallt talar en hel del om hur vackert det kan vara.

http://www.dn.se/resor/sportlov/ake-bor-ensam-i-sveriges-kallaste-by--naimakka

Om kyla

Säga vad man vill om kylan och de problem den orsakar, men en sak kan den verkligen. Konsten att skapa en vacker skimrande morgon.
Jag önskar jag haft tid (och en annan kamera med än mobilen) och kunnat fånga känslan i den åt er.
Rätt klädd så fryser jag inte heller.

Underbar soldag!

Pigga och glada hästar, lekfulla stallhundar och en fridfull stund i hagen.
Jag tror jag låter ett axplock bilder från en härlig halvdag utomhus i trevligt sällskap tala för sig själva.