Aktivitetshelg

I lördags så hade jag anordnat löshoppning i ridhuset.

Trots ett par avhopp så fick vi ihop hela 6 deltagande hästar, alla boendes på gården.
Några var vana hoppare, andra behövde lite mer uppmuntran innan de insåg hur roligt det faktiskt är att få hoppa och bralla loss. Tyvärr fick jag bara bilder på ett par av hästarna:

I söndags så var det åter dags för trail. Jag red återigen Fiona och Eikar reds av sin medryttare Lotta.
Bana var rolig och lite utmanande denna gång. Ganska många olika övningar med olika knepigheter.
Fiona hade svårt för grind och fyrkant, hon tycks bli lite stressad av sådant som görs ett steg i taget. Att kliva upp på träbron däremot var inte alls läskigt.

Eikar hade lite svårt med de upphöjda travbommarna i och med det riktigt korta avståndet. Sedan blev det också några små kommunikationsmissar mellan honom och Lotta när de gav sig på fyrkanten men de lyckades efter några tålmodiga försök och det lät som Lotta tänkte öva mer på det.

Lotta och Eikar försöker hitta rätt i fyrkanten

Jag och Fiona

En 1,5-årig Kigermustang deltog vid hand

En guling  :)

 

En annan guling (Alice)

Lotta och Eikar i konslalom

Träbron

Fiona jobbar fint

Flyttstök!

Ja, nu varvar jag flyttstök, inredninsplanerings och härliga stallstunder.

Körkortet och bilen används flitigt. Varje gång jag ska ut till stallet så packar jag in något i bilen.
De flesta stallkäderna, kattsakerna och en bokhylla är redan på plats och idag blir det två Volvo-lass till :).

Nyfikna på hur det ser ut? Här får ni en tjuvtitt:

Vardagsrum

Vardagsrum igen :)

Del av kök

Sovrum

 

 

Dessutom finns också ett litet kontor, toalett och ett kombinerat dusch/tvättrum som också innehåller klädförvaring.

Ett år

Idag har det gått ett år sedan den där hemska dagen, dagen då allt blev för mycket.
Dagen då all ihopsamlad belastning, gjorde att kropp och knopp verkligen sade i från.

Jag ryser när jag minns känslan, känslan av att inte veta vad jag ska göra här näst. Att plötsligt inte vara kapabel att utföra uppgiften jag nyss började med. Då hade jag ändå på ett sätt tur, även om upplevelsen i sig var väldigt hemsk så har jag hört allvarligare insjuknanden där andra plötsligt inte vetat vad de befann sig, var de var på väg och/eller hur de skulle hitta dit, även om de var på väg till något välkänt, som hemmet.

Jag hade också tur att mina kollegor som såg att det inte var bra gjorde det rätta och "slog larm" till personalansvarig som kom in och pratade med mig och såg till att jag fick gå hem och sedan genast ordnade en tid på företagshälsovården.

Några veckor efter mitt insjuknande kallade jag på veterinär för att undersöka Eikar som inte riktigt var sig lik. Det visade sig vara knäledsinflammation båda bak så nu började en period av oro, sjukhage, medicin och rehabilitering även för honom.

De första veckorna varvade jag mellan att ligga i soffan utmattad och pyssla om och promenera med Eikar. Känslomässigt var det mest ett kaos som gör att jag inte minns så mycket av den tiden.
Jag minns däremot stödet jag fick, från arbetet, från de närmaste anhöriga, från de underbara stallkompisarna och ett par riktiga guldkorn till vänner,

Pyssel i sjukhagen och medicingiva

Visst får jag torka mulen på dig? Väl?

 

Efter ett par månader hade den akuta fasen vänt. Då trodde jag verkligen att det var över, att det nu var spikrakt uppåt framöver. Riktigt så enkelt var det tyvärr inte.
Min vilja att sträva framåt, att vara stark och duktig tillsammans med att jag ännu inte varken hade återhämtat mig eller fått insikt i hur stor påverkan den långtida stress gjort på det som jag benämner med mitt "jag".
Kroppen behövde kanske inte så mycket mer återhämtning, men hjärnan var långt ifrån ifatt i återhämtningen.

Nu började i stället en liten berg- och dalbana när jag under flera månader försökte hitta en balans och återkomma till arbete och det liv jag vill ha.
Under den här tiden så blev Eikar friskförklarad från sina bakknäproblem och jag fick order om en långsam och uppbyggande igångsättning.

En bit in i igångsättningen får jag en diffus känsla av att det är något fel fram. Kanske en hovböld på väg. Det visade sig vara början på något mycket värre, en historia som under min semesterledighet börjar med en diffus av liten hälta, ett veterinärbesök, en vecka i sjukhage med medicinbehandling, sedan verkar det bra och jag skrittar sakta igång lite. Ett par veckor senare är det dags för nästa veterinärbesök, då har han varit kraftigt halt kvällen innan, vid kontroll på morgonen ser det betydligt bättre ut men han verkar reagerar när han kliver på något hårt. Hovböld i alla fall?

Fullständig hovslagarkontroll av klinikhovslagare ger ingenting. Ohalt på rakt spår, men longering visar en liten avlastningshälta på höger fram. Hoven bedövas och man ser att det är en liten med tydlig skillnad. En hovröntgen och ett ultraljud senare så visar det sig vara en ligamentskada på ett sidoligament till kronleden. Prognosen är bra även om det kan ta tid. Nu följer sjukhage, behandling med smärtstillande och återbesök med stötvågsbehandlingar med några veckors mellanrum. Efter det utslussning i hage och en månads hagvila.

 

Under vilan (september) så erbjuder min vän ett ponnybyte. Då hon har ett welsh cob-sto som behöver ridas och bantas och hon inte har möjlighet att göra det själv just då erbjuder hon Eikar en plats för utslussning i hage i lugn miljö på hennes lilla gård och en ponny att rida åt mig.
Efter lite övervägande bestämmer jag mig för att nappa på erbjudandet för både min och Eikars skull.
Och tur var väl det, annars hade jag inte lärt känna Fiona som jag i januari fick möjlighet att köpa och nu utbildar till att förhoppningsvis fungera väl som förstaponny åt min systerdotter.

Utslussningshage under ponnybytet. Ronja sällskapar.

På väg hem med bytesponnyn Fiona

 

Ett par veckor in i ponnybytet, utslussad till flocken

 

 

Fiona och jag

 

Eikar, jag och Ronja på första skritturen <3 p="">

 

 

Under vintern börjar saker äntligen fungera bättre. Min rehabilitering och återgång till arbete börjar sakta med säkert fungera och berg och dalbanans djupa dalar planar sakta ut till mera normala svängningar. Eikar sätts sakta igång, friskförklaras på återbesök hos veterinären och blir bara piggare och gladare.

Det har varit ett tufft år och jag är fortfarande under rehabilitering och sjukskriven på halvtid men det känns så mycket bättre och på väg åt rätt håll.

Dessutom stämmer det gamla ordspråket "Inget ont som inte har något gott med sig" väl in på hela året. Några av de goda sakerna:

• Mitt hästintresse är trots att det satts på prov minst lika stort som tidigare.
• Jag har nu två fantastiska hästar istället för en.
• Vi får idag tillträde till vårt nya boende, ett litet hus på landet som vi hyr på gården där hästarna står.
• Jag tog körkort i förrgår, motivationen sköt i höjden eftersom jag behöver det för att bo längre bort.
• Jag har utvecklas som person tack vare att arbetet med att hitta stresskällor och bearbeta dessa gör att jag behöver bemöta automatiska negativa tankar, arbeta med acceptans och metoder för att kontrollera tankemönstren.

Slutligen vill jag bara säga TACK till alla som stått vid min sida och underlättat olika saker under den här resan. Speciellt tack till er som varit chaufförer till några av alla veterinärbesök.
 

Trail

Idag var det åter dags för en trail-träning i stallet.

Båda mina hästar fick vara med idag. Eikar har ju gjort det några gånger nu så idag fick han visa sin medryttare hur en trailträning går till.

Travslalom

Upphöjda skrittbommar

 

Fiona däremot, hon har bara varit med på trail en eller två gånger förut. Hon tycker de tär mycket att titta på, ännu mer att hålla reda på och blir bitvis ganska stressad. Idag var vi dessutom ganska många, nio ekipage totalt tror jag och dessutom några som satt på läktaren. 

 Fiona var ändå duktig och lyssnade och försökte göra rätt även när hon blev spänd.

Fiona pausar

 

En av de sötaste idag var nog den lilla Kiger mustangen på 1,5 år som var med för att miljötränas. Ja, färgen gjorde såklart sitt till för att bli en favorit för mig.

 



Sedan finns det ju ytterligare en vacker gul som brukar vara med:

Fiona spanar på Alice och Eilin i fyrkanten

Alice parkerad på bron

 

Camilla på Alex

Löshoppning!

Idag fick vi fint besök i stallet.

Anna och Xanadu kom för att träna löshoppning inför höstens treårstest. Hon var duktig och har inga problem med höjden men behöver lite uppmuntran för att hitta framåtbjudningen.

Naturligtvis passade vi på att hoppa lite fler hästar, bland annat mina egna två.
Dagens roligaste var nog att se Eikars hoppglädje och hur han med lätthet tog hindren. Det slutade med att jag höjde i rask takt för eftersom jag iten ville hoppa så många språng och han hoppade upp till knappa 110cm. Tyvärr var det så kul när Eikar hoppade att jag för en stund glömde bort kameran, så på just Eikar återanvänder jag idag någon bild från tidigare hoppningar.

Fiona hoppade också glatt och fint, ska bli kul att se vilka höjder hon flyger över längre fram när hon har fått mer kondition.

Xanadu undersöker ridhuset

Uppvärmning

Bromsen i, men hon hoppade faktiskt över hindret.

Bättre fart :)

Hottis visar att även pleasurehästar kan hoppa :)

 

Hottis

 

Fiona med vinden i håret

 

Fint hopp

Guldhopparen

Härliga Eikar

 

Nästa löshoppning är redan om två veckor igen :)