Bekräftelsebehovet grundar sig i en stark önskan av att bli socialt
accepterad av andra. Denna "värdemätning" går dock paradoxalt ut på att man ska
vara så unik som möjligt för att ha en chans att synas och därmed uppmärksammas,
när vi i själva verket bara behöver tillhöra en grupp för att må bra.
Jag vill vara den glada tuffa tjejen som fixar det mesta. Behovet av att på ett eller annat sätt få veta att jag redan är det tycks dessutom öka under stressiga/jobbiga perioder.
Vissa människor med bekräftelsebehov behöver hitta fel på andra för att klara sig bra. Lyckligtvis verkar jag inte göra det, visst kan jag bli förbannad på någon som beter sig dumt (ni känner väl alla mitt temperament) men det blåser över ganska fort och lagras
inte som att det är fel på den personen.
Som tur är har jag enligt mig själv kommit en bit i träningen av att hantera mitt humör och sårar inte alltför ofta genom att vräka ur mig första arga tanken som dyker upp.
Detta behov som så många känner av tror jag är ett resultat av den individualism som är ganska brett spridd idag. Det känns som du helst ska vara väldigt duktig på att klappa dig själv på axeln, (och det är inte jag). Det är vad folk ser att du åstadkommer och uträttar som räknas. Det räcker inte bara att ha jobb, ekonomi och klara sig bra.
Angående något helt annat, nämligen min huvud/axel/nackvärk. Jo, senaste dagarna har det suttit mer i nacken och ena axeln än i huvudet faktiskt. Funderar på om jag inte biter ihop tänderna riktigt rejält när jag sover djupt just nu. I alla fall insåg jag att jag gjorde det när jag vaknade till i natt. Vet inte vad jag vaknade av, men innan jag var riktigt vaken insåg jag att jag krampaktigt bet ihop tänderna. Det var något nytt för mig, något som jag inte ens funderat över innan, mer än att jag läste om en annan bloggare med det problemet för ett par veckor sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar