Tornerspel Rosersberg 110730

En fantastisk dag!
Vilka väldresserade hästar, vilka balanserade ryttare.
Ett vackert hisnande skådespel med härlig stämning.

Veckans naturfotograf

Även denna gång tar vi en vinnare av tävlingen "Wildlife photographer of the year.

2003 togs titeln hem av tysken Gerald Schulz som på sin hemsida har en imponerande mängd av naturbilder.

Ta en titt på hans vackra bilder du också:

Gerald Schulz

Mer om tävlingen

Motoäventyr!

Kanske var den den fantastiska känslan efter gårdagens träning som väckte liv i min äventyrslusta.

Lite planering senare hade jag kvickt bestämt att förmiddagen skulle ägnas åt ett litet motoäventyr.
Att runda sjön Valloxen. Sagt och gjort efter att ha tagit ut en punkt en bit bort från och på andra sidan av sjön så skrev jag ut två olika vägbeskrivningar, en dit och en hem. Vattenflaska, GPS, plånbok (för att ta mig hem om jag kom helt vilse) och kamera. Nu sticker jag!

Vägen till min rastpunkt var härliga krokiga småvägar, kanske lite väl små eftersom det då var svårt att hitta. Någonstans i närheten av Knivsta måste jag svängt fel en gång. Vid nästa vägskäl stämde inte beskrivningen alls. Jag var väl inte helt vilse eftersom jag kunde köra på vägskyltningen som ledde hemåt. Det ligger inte riktigt för mig att ge upp, så efter lite telefonsupport var jag på rätt väg igen.
Vägen hem visade sig sedan vara mer lätthittad så den gick på lite större numrerade vägar. Vägen hem kördes på drygt hälften av den tid det tog dit.

Vilka vackra uppländska vyer jag passerade. Dessa öppna landskap går inte riktigt att fånga på bild. men jag försökte:

Vid lilla söta Östuna Kyrka hade jag en liten rast och en avstämning med telefonsupporten:

Om en stund ska jag till stallet, vi får se om  det kanske blir en äventyrsritt bland vildhallonen idag.

Emotionell

Jag har mer än en gång beskrivit mig själv som känslomänniska, jag har mer än en gång blivit beskriven av andra personer som känslomänniska.
Om jag vore en häst skulle jag förmodligen hamnat i kategorin nervig.

Vaddå? Alla personer har väl känslor, alla reagerar väl på glädje och sorg?

Ett motsatsord brukar sägas vara förnuftsmänniska. Då relaterar man till att en känslomänniska går mer på den så kallade magkänslan än och en förnuftsmänniska på tankeanalyser när de fattar olika beslut.
Angående just den beskrivningen är jag kluven. Jag tycker också om att analysera och tänka logiskt på saker innan jag fattar beslut. Däremot är det möjligt att den sammantagna känslan kan väga över om det är dött lopp mellan två alternativ.

Vad är det då som gör att jag känner mig mer emotionell än andra?
Det är att det verkar som att känslorna har en direktlinje, att en känsla kan skapa en reaktion nästan lika stark och snabb som en reflex.
Det kan säkerligen (ibland) för de av andra kategorier verka som man inte klarar att hanterna sina känslor alls. Att man någon gång borde mogna och bli lugnare. Jag kan förstå det och håller delvis med, men det kanske vi redan har?
Vi har lärt oss att bromsa något som är lika snabbt som en reflex. Lärt oss att leda om en stor flods vatten så att det bara blir några rännilar kvar.

Av de flesta möts vi dock med acceptans och till och med glädje över att vi vågar visa vårt riktiga jag.
De ser oss som just det vi är och uppskattar att få dela den fantastiska glädje vi kan känna och sprida. Likaså står de vid vår sida, ger en stöttande kram när våra negativa känslor är för starka.

Visst finns det gånger då man är trött på att regera så strarkt, men ändå skulle jag inte vilja byta om det gick.
Det är så underbart att få vara mig själv!

Bland fjärilar, vildhallon och krusbär

En härlig sovmorgon, lunch, koppelpromenad med katten och lite småsysslor hemma.

Sedan styrde jag moton mot stallet.
Väl där så städade jag av lite damm och smuts utanför boxen och på boxdörren.
När allt var skinande rent (nåja, lite renare i alla fall) så fixade jag i ordning Eikar för en ridtur.

Vi begav oss sedan ut i skogen och trotsade min (över)försiktiga sida lite och korsade stora vägen.
Väl på andra sidan sträcker den ut sig. Den långa skogsvägen med sina långa raksträckor som inbjuder till snabbare gångarter. Att skogsvägen sedan delar sig för att längre fram oavsett vilken riktning man väljer mynna ut i ett nät av olika stigar gör ju inte saken sämre.

Vi hoppade över uttorkade bäckfåror, åt ett par vildhallon och förvildade krusbär, frågade en joggare om vägen och red lite lagom vilse. Ett litet äventyr på fina stigar och endast bitvis oländig terräng.
Hem kom vi ordentligt svettiga men väldigt lyckliga.
Det blir fler sådana äventyrsturer framöver.