En mattes stolthet och en förnimmelse

Om jag inte förut insett hur mycket husdjuren ger mig så inser jag det när det är något fel.
I fredags insåg jag att Lucifer inte mådde så bra, ringde hem Markus (tur att han kunde komma ifrån ganska direkt) och bokade en veterinärtid.
Vår fina lilla kisse har en kraftig urinvägsinflammation och får nu penicillin, smärtstillande och specialdiet. nu håller jag tummarna för att magen klarar omställningen det blir med helt ny diet och två mediciner samtidigt.

Duktig som han är så var han lugn, snäll och nyfiken hos veterinären. Riktigt imponerad blev jag när han satte i sig både den leversmaksatta och den illaluktande medicinen i en faslig fart. Han till och med slickade tallriken ren efteråt.

 

En annan sak att vara stolt över är att Eikar idag uppförde sig som en ganska exemplarisk barnhäst.
Väldigt snäll och tog hand om sin lilla extraryttare för dagen samtidigt som han utmanade henne lite lagom med att fortsätta lugnt åt det håll han tyckte passade om hon inte var tillräckligt bestämd. 

Under dagen fick jag en förnimmelse av att senaste tidens uppförsbacke kanske började bli lite planare framför mig. En svag känsla av att det där positiva, det som gör livet så fantastiskt är på väg tillbaka efter en kort tids frånvaro.