onsdag, juli 24, 2013

Oväntad vändning

För två veckor sedan tog jag Eikar till Ultuna för kontroll av en rörelsestörning på ett framben som hållit i sig ungefär en vecka trots vila. Mot bakgrund av knäproblemen som varit under maj månad ville jag ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom.

Ringde Ultuna på måndag morgon efter att ha konstaterat att jag fortfarande tyckte mig se samma orenhet i travlongeringen om än något förminskad jämfört med en vecka tidigare. Fick en tid dagen efter.

Väl på Ultuna på tisdagen så hade det förbättrats ytterligare något och trots noggrann kontroll hittades inget anmärkningsvärt alls. En liten avlastning syntes på höger fram i början av longering i vänster varv.
Böjprov gav ingen förändring på den hältan en liten (knappt 0,5 grader) reaktion på vänster bakknä men det var heller inget oroväckande mot bakgrund av den tidigare konvalescensen och att vi ännu inte kommit helt igång efter knäledsbehandlingarna.

Åkte hem med en allmänbehandling på Metacam och order om igångsättning efter det. Kändes bra att veta att han var noga kontrollerad och att den vrickning han antagligen fått börjat läka ut av sig själv.

Red försiktigt igång efter en veckas Metacam-kur. Började försiktigt trava och han kändes pigg och glad, men verkade ovanligt ömfotad på framhovarna. Kunde det vara torkan? Hade han ändå en hovböld som spökade och höll på att mogna? Var ingen tydlig hälta, utan kändes möjligen som en avlastning i vissa steg. Eller så var jag lite överkänslig dagen efter gick han helt rent. Bestämde mig ändå för att ta ut hovslagaren och klämma igenom hovarna igen.

Innan hovslagaren hann komma så ringer medryttaren och säger att Eikar är väldigt ofräsch och nästan stapplat fram när hon skulle skritta iväg. Hade inte varit halt på väg in från hagen, ingen märkbar värme eller svullnad.

Åker ut och ser själv en hälta som varierar mellan uppskattningsvis grad tre och grad ett utan någon synbar förklaring. Står på tån i stallgången en stund. Klockan är 21, så jag stallar upp honom över natten med jodopaxomslag ifall det är en böld.

Jagar dagen efter rätt på en tid på klinik och har tur då min närmaste klinik klämmer in mig vid lunch samma dag.
Nu är hältan mycket mindre igen men syns i alla fall på longering men ej på rakt hårt underlag.
Framskorna plockas av, hovarna kollas noga. Inte en reaktion. Tillbaks till hältkoll, böjprov och longering.
Samma resultat, går möjligen något bättre utan skor.

Tanken på att det ska bli samma sak igen, vila, vänta och sätt igång slår mig. Veterinären funderar lite, bedövar hoven höger fram. Longerar igen och jag får se min vackra häst röra sig som han ska. Det sitter lågt i höger fram.

Vi röntgar, och nu snurrar tankarna i mitt huvud. Fång på en hov, rotation, hovben? Eikar sköter sig hela tiden mycket väl och är så lugn och snäll. Veterinären kommer in och kollar bilderna, beordrar rakning av frambenet inför ultraljud. ska man var aglad eller ledsen? Något verkar han ju ha sett.

Under ultraljudet berättar han att en liten förändring synts på röntgen, en rätt ovanlig ligamentskada på ett medialt sidoligament kronled. Det förklarar hältans varierande intensitet. Prognosen sägs vara god, konvalescenstidens längd är lite osäker så det blir sjukhage, medicin och skrittpromender i 10 dagar innan återbesök.

En lättnad infinner sig, det var inga frakturer, inga ledinflammationer eller fång. Nu gör vi det bästa fram till nästa besök då han också antagligen kommer att få stötvågsterapi för att hjälpa läkningen.

Första konvalescentpromenaden

Konvalescenten i en liten gräshage under sträng bevakning.
Det som ser ut som mörk skugga på hans ben en "kal" fjordkota.



1 kommentar:

Bengt sa...

Det känns verkligen skönt att vet tog sig tid att leta rätt på skadan.
Heder åt honom.